”Ta från de rika och ge till de fattiga”. Detta ädla motto härstammar från en ack så ädel man, Robin Hood var hans namn. Robin Hood, en man av dygd. Till och med kungar inhyste hans respekt; ”det är Robin Hood ja vill ha!” skrek de i sömnen. Denne Robin var ledare över ett ståtrövarband. De satte sina liv på spel för att mätta allmogets hungriga magar.

Mannen, myten, legenden. Broder Tuck, Röde Will och Lille John. Har dessa män verkligen vandrat i Sherwoodskogen i 1200-talets England? Är de riktiga historiska personer eller är allt bara fiktion? Spelar det egentligen någon roll hur det ligger till? Deras historier, budskap och motto lever med oss ännu i dag och är i allra högsta grad verkliga.

Jag levde inte direkt rövare, men häromdagen kände jag mej verkligen som en liten Robin Hood. Jag knallade runt på Vasas gator en snöig vinterdag och hade inga direkt storslagna tankar i huvudet. Men mitt i vandrandet kom jag på tanken att spela på en RAY-spelautomat. Skulle ändå kännas rätt fint att dra in 2€ och typ köpa en godispåse helt gratis.

Sagt och gjort, generös som man är så satsade jag hela 50 cent på den gula automaten vid min sida. Jag vann några 20-centar, men slösade lika snabbt bort dem. Till sist med panos på 10 cent fick jag tre körsbär! Klirr i kassan 80 cent rikare. Nu hade jag totalt vunnit 1.20€, bäst att dunsta tänkte jag. Klickade på Voittu Maksu och hörde slantarna så härligt falla i metallkoppen! Jag hade vunnit! Vare sig jag endast gick 70 cent på plus så hade jag vunnit!

Euforin lade sig snabbt, 70 cent är verkligen inte hela världen så inte får jag någon Missä-X karkkipussi för dessa mynt. Men då kom uppenbarelsen, som från ovan ser jag frälsningsarmens skäggiga gubbe och hans gryta. Min mun formade orden men utstötte inga ljud, ”att ta från de rika och ge till de fattiga.” Med gott samvete och inga egna pengar slösat så klirrade jag stolt ner 70 cent i grytan.

Väl hemma berättade jag stolt om mina bravader, om hur jag ägde den gula automaten allt för att skänka vinsten vidare till frälsningsarmen. Ack igen lade sig min eufori. Min broder upplyste mej att RAY är snälla och att alla pengar automaterna drar in oavkortat går till verksamheten inom social- och hälsovårdsorganisationer här i landet... Jag tog alltså från de fattiga och gav till de fattiga. ”Det är tanken som räknas...” Eller hur?

Kim Holm, 29 december 2009

Hur skall en tv-serie lyckas bli framgångsrik? Vad skall man tänka på när man gör ett reportage? I somras var jag på en arbetsintervju där jag fick ta del av tre byggstenar för ett lyckans koncept när det gäller media och dess utformning.

Väck en känsla i personen medieformatet riktar sig. Vare sig det är en radiolyssnare, tidningsläsare eller TV-tittare, väck en känsla i denne. Om ingen känsla uppstår så är det ingen idé med hela skapelsen. Till exempel bingolotto, där sätts ens känslor i gungning. Man diskuterar med sin vän i soffan vad man skulle göra med en storvinst. Hur tufft det vore med en mille på banken. Men hur skulle det se ut om man spelade bingolotto där huvudvinsten var en burk tonfisk? Inte riktigt samma tjusning... Väck en känsla, det är en av de tre byggstenar man skall tänka på.

Sten två; tänk pedagogiskt! Förhoppningsvis kommer mediet ge lyssnaren/läsaren/tittaren en berikande upplevelse där denne lär sig något nytt. Som synd är så syns detta allt mindre i våra medier. (Här kan du läsa; Mammas pojkar, Bonde söker fru).

Tredje och sista; Underhållande! Varför skall man titta på någonting som man inte finner underhållande eller givande? Dessa tre byggstenar för succé tog jag som sagt till mej vid en arbetsintervju. De tre komponenterna låter helt logiska, de går lite i varandra och alla är viktiga på sitt sätt.

Med denna kunskap i bagaget så kan vi testa applicera detta A,b,c. Mina tankar går skrämmande snabbt till Bonde söker fru. Serien har ett skönt koncept: Filma gladlynta likaså harmynta medelålders bönder som rultar runt med en skock kossor efter sig, kossor i dubbel bemärkelse. Det är som dömt för succé!

Uppfyller showen alla kriterier vi söker? Tyvär inte! Den pedagogiska byggstenen lyser med sin frånvaro. Jag hittar den då inte, men är vi ledsna över det? Faktiskt inte. Och Bonde söker fru ser ut att växa sig starkare allt eftersom. 2009 var fjärde säsongen på TV4 och den brittiska versionen har rullat sedan 2001. Byggstensteorin kanske borde revideras, så vi kan knyta ihop och säga att det finns tv-program som lyckas med endast två stenar i säcken. Så förhoppningsvis får vi även nästa år se bönder och kossor vandra i hagen.

Kim Holm, 18 december 2009

Kan man äta kakan och samtidigt ha den kvar? Ett stort dilemma närmar sig i snabb takt, julen knackar på vår dörr. Ska vi öppna nu och börja stressa, eller skall vi spara på smällkaramellen och flippa ur en dag före julafton?

Om Jesus, ni vet upphovsmakaren till julen, killen vi formellt firar den 24 december. Om denne hade varit bland oss idag så skulle jag vilja ge honom en high-five. Som tack för att jag varje julafton fått presenter fastän det är hans födelsedag. Andra kanske skulle vilja ge honom en spark där bak och säga att julen är den jobbigaste tiden på året.

Nåväl, visst talar vi om julen med blandade känslor. På ena sidan har vi det goda och njutbara som kommer när julen står vid vår port. Tänk er själva den otroliga känslan när man sitter vid ett middagsbord som är så fullt av godsaker att man måste lägga julmusten på golvet och skinkan måste skickas runt från famn till famn. Då talar vi om att ha händerna fulla. Räkna dessutom med faktorn att man strategiskt skippar frukosten, allt för att kunna infinna sig i denna hungerkänsla fram mot middagstid. Mums! Det är den ena sidan av medaljen.

Den andra sidan är det jobbiga med att hitta lämpliga julklappar till alla som skall få en present. När man väl har hittat och dragit hem presenterna från stan, då skall man ta sig an själva packningen. Med julskinka och Arne Weise i tankarna så är inte paketeringen så högt uppe på önskelistan. Nu är bristningsgränsen nära mina vänner. Högen med plock ligger på golvet, lakritspåsar till pappa och julgransbollar till mamma. Man vill bara få det överstökat så snabbt som möjligt så man kan hoppa i soffan och norpa chokladbitar från konfektaskens undre lager. Jag minns när jag var yngre då det var helt ok att paketera lika bra som en närpes talar högsvenska, men nu är det andra tider. Det är inte gulligt om en kille på 21 jordsnurr lägger halvdana paket under granen. Ribban höjs år för år, det är inte lätt. Man kanske inte kan äta kakan och ha den, men ett försök skadar inte.

Kim Holm, 7 december, 2009

Som studerande i Uppsala möter man faktiskt på folk som har besökts ens hemtrakter. Jag blir alltid glad och ärligt intresserad på vad de gjorde under sitt besök. Det vanligaste svaret är Wasalandia och Tropiclandia, de tyx vara våra främsta dragplåster.

Vem är det då som besöker Vasa och Korsholm med omnejd? Majoriteten är västerbottningar som i sin barndom tog färjan över till oss. På den gamla goda tiden då man faktist åkte båt mellan Vasa – Umeå. I min barndom var vi ofta till Umeå, färjan var billig, tax-freen var billig, allt var billigt! Men nu är det andra tider, 60€ för en väg. Säkert ska man hem någon gång också, så då blir det 60€ till. Efter att EU kom och fuckade upp vår tax-free så dog färjetrafiken, sorgligt men sant. Vi slutade att semestra i Umeå, bilade istället upp till Kalajoki för att bo på en billig camping. Helt skoj det också, men Umeå visiterna är svåra att slå.

Interaktionen jag nämnde tidigare, den glädje jag får när jag hittar en person som känner till spökhuset och stockbanan. Det är en berikande upplevelse! Västerbottningen säger, ”Tropiclandia!” Österbottningen svarar, ”Umelagun!” (Motsvarande Tropiclandia fast vid Umeå). De två människorna har en gemensam nämnare och en ny bekantskap har just fått fäste.

Denna upplevelse vill jag att framtida österbottningar skall få känna när det stöter på en västerbottning. Men i dagens samhälle så besöks inte Umeå av barnfamiljer lika mycket som förr. Hur ser det ut om tio år, då dagens kids växer upp och i deras framtida liv stöter på en västerbottning. Finns det då någon gemensam punkt att knyta an?

Det var bättre förr, men vad tjänar det till att gråta över det förflutna? Man lättar på trycket, får ventilera förgångna minnen. Sedan bearbeta dem, gå framåt i livet. Efter det så letar man upp det positiva. Det hittar jag på hemsidan kvarken.fi där man kan läsa följande glada sanning: ”Om drygt 2000 år kommer vi i Kvarken att ha landförbindelse mellan Finland och Sverige, som bryts endast av en bred älv. Samtidigt omvandlas Bottenviken till Europas största insjö.” Oh lala, jag längtar redan!

Kim Holm, 13 November 2009

Finlandssvenskarna är precis som engelsmännen för skottarna, tutsierna för hutuer, ett herrefolk. Vi finlandssvenskar har den svenska skönheten samt den finska klipskheten, vi är det bästa av två världar. P.S. Ni som inte är finlandssvenskar, det kan mycket väl hända att jag är ironisk nu... Eller är jag? Du bestämmer om det jag säger stämmer eller ej. Bara du kan bestämma om mina romantiserade försköningar är sanna. Men ändå, dessa tankar hade jag när jag flyttade till Sverige. Då jag flyttade hade jag en stereotypisk bild av den vanliga svensken, denne är snäll, blond och lätt korkad.

De första veckorna i det förlovade landet så stärktes denna hypotes gång på gång. Det som jag främst störde mej på och ifrågasatte var att oförlåtligt många inte ens var medvetna om finlandssvenskarnas existens. Jag tycker det hör till allmänbildningen att veta hur ens språk är utbrett. Detta ledde till att jag en vacker dag höll en spontan föreläsning då vi lunchade. Jag rabblade upp fakta hur det kom sig att sex procent av Finlands befolkning hade svenska som modersmål, spred det glada budskapet om vår existens. Folk undrade; ”Hur kommer det sig att du talar svenska, fast du inte bott i Sverige tidigare?” Jag kontrade och drog liknelser med Spanien där baskierna håller låda, de bor i Spanien fast de inte har spanska som modersmål. Sorgligt nog behandlade jag församlingen som ett gäng dagisbarn, artikulerade tydligt, inlevelsefulla gester och så vidare. Tror ni det lyckades? Till viss mån, jag skall inte dra alla över en kam, svenskar är överlag helt smarta. För vissa kopplade det kanske inte, men för andra gick faktiskt hissen hela vägen upp.

Kom att tänka på en fin episod som utspelade dagarna efter min predika. Jag snackade med min kursare som var från Bulgarien, hon hade bott i Sverige tre år. Snackade riktig bra svenska, men hon hade jobbat hårt för att blir så bra som hon nu var. Hon visste även att jag var från Finland, men levde i illusionen att alla finländare talar finska. Henne ids jag inte klaga på för jag vet själv inte om det finns några minoriteter i Bulgarien. Nåväl, efter att hon upplyst mej att hon bott tre år i Sverige så frågade hon hur länge jag hade bott här. Det var min första termin så jag sade, ”Två veckor typ.” Därefter blev hennes haka i besittning av gravitationen, ögonen växte och hon yttrade: ”Och kan svenska så bra!?”

Jumalauta, here we go again... Jag orkade inte förklara så jag spelade med och sade; ”äsch, två veckor är väl en tid, jag är bra på språk.”

Kim Holm, 13 november 2009

Denna vecka nådde vaccinet min studiestad. Hälsostationer och institutioner runt om i staden öppnade upp för att kunna vaccinera så många som möjligt. Bra med vaccin tänkte jag, inget mer med det, trodde inte det skulle vara en så stor nyhet.

Redan första dagen då hälsostationerna öppnade dörrarna hade jag vägarna förbi vaccinationsbyrån. Jag gick lugnt mot byrån, det kom snöaktigta saker från himlen, det var en helt soft dag. Jag visualiserade för mejsjälv; nu kommer jag få sitta i ett mysigt vänterum, bläddra igenom en Allers från 2007 och bara chilla i de halvnya lädersofforna med metallben. Exakt som när man väntar på att besöka tandläkaren. Istället för att skrapa tandsten så skulle jag bara få ett litet stick, kanske också ett trendigt Kalle-Anka plåster, känna mej lite nyttig, sedan gå hem och leva vidare.

Men så var inte fallet, min romantiserade illusion sprack direkt jag såg ingången till vaccinationsbyrån. Om jag tagit en bild hade jag döpt den till ”damp och hysteri”. Mammor stod med sina barnvagnar och täckte så mycket de kunde, pappor tog plats för att fösa in sina avkommor. Studenter, som skulle vaccineras gratis, flödade över här och där.

Optimist som jag var så trängde jag mej in för att se hur man anmälde sig. Man skulle börja med att ta en kölapp, men automaten man skulle ta lappen ur var sönder och tom. Jag spejade runt en stund och fick ögonkontakt med en random pappa. Han upplyste mej informativt att vaccinet var slut, han sade det inte på ett normalt shysst sätt utan på ett du-är-fet-ful-och-luktar-sätt. Okej tänkte jag, forsätt vara sur du så går jag hem och fixar käk istället. Det är en dag imorgon också, nya tillfällen att få sig sitt vaccin.

Den dagen kom. Det var föreläsning och folk i klassen berättade om sina upplevelser, vilken arm de blev stickna i, om det tog ont, vad bieffekterna var. Vaccinet var ett hett samtalsämne. Folk snackade om det hela dagen, kunde inte tro att en gemensam nämnare kunde väcka så mycket diskussion. Det sades även att det var tre timmars kö till stationerna. Tre timmar! Varför denna stress tänkte jag. Ännu har bara tre personer dött i sverige och endast ett dödsfall i finland. Jag må vara dum när jag säger följande, men svininfluensan känns överskattad.

Kim Holm, 5 november 2009

“Klappa händerna när du är riktigt glad.” Visan vi alla har sjungit. Denna lättsjungna barnvisa lär oss i ett tidigt skede att föra oljud med händerna är någonting uppskattat och bra. Vem var då personen som för första gången klappade händer? Och hur har detta beteende betingats till att representera uppskattning och gillande?

Många världsomvälvande funderingar har jag grubblat över, men detta med applåder och hur det uppstod finner jag inget svar på. Jag tycker om att ifrågasätta sociala beteenden, jag vill ifrågasätta varför man gör de saker man så automatisk gör, och jag uppmanar er själva att göra det. Det är naturligt att klappa händer, men varför är det naturligt? Jo, för vi är lärda/hjärntvättade (använd det ord ni behagar) att det är så man skall göra. Men är det verkligen vettigt att göra så?

Tänk er in i följande scenario; ni sitter och lyssnar på en stråkorkester som spelar lugn och fridfull klassisk musik. Man hör vackra toner från fiolen, man följer dirigentens lätta slag med pinnen. Efter en tids ljuv musik så avslutas stycket med en passande ton i dur. Hur skall man då som person i publiken visa sin uppskattning? Det simpla logiska är att man skulle säga tack, muntligen tacka för den fina musiken. Men detta är inte socialt accepterat i vår kultur. Skulle jag säga tack, sedan resa mig och gå, då skulle jag sannerligen få långa blickar efter mej. Att blunda då? För att visa att man ännu njuter utav den vackra sessionen. Skulle det funka? Kanske bättre än att säga tack. Inte lika ögonfångande men ändå inte riktigt accepterat. Som ni alla vet så är vi lärda att när orkestern tystnat så ska vi börja klappa händer, det vill säga utstöta ljud med av våra händer.

I ett forum på hemsidan familjeliv.se, kan vi läsa en tråd skapad av en orolig mamma;

“När kunder era barn klappa händerna? Jag tycker att alla barn runt omkring oss kan det, förutom min son, han knyter bara ihop händerna när vi skall klappa. Han är snart 9 månader!”

Enligt denna tråd kan man dra slutsatsen att om man inte lär sig klappa händer så då är det någonting fel på en.Vad tycker du? Skall vi tycka synd om mamma och hennes “handikappade” son? Det ända vi kan göra är att hoppas att gossen klarar sig i livet...

Kim Holm, 31 oktober 2009

Här i veckan var jag på sittning med psykologstuderande och frikursare. En gemytligt tillställning i Smålands nations festsal, bara stenkastet från domkyrkan. Vi var utklädda enligt temat “who's been good who's been bad?” Jag hade på mej en lång röd polotröja utan krage, en fastklistrade lapp med sifferkombinationen 176-716 på brösten (skulle föreställa björnligan från Kalle-Anka).

Det skulle bjudas på en trerätters. Förrätten var ett ljust bröd med en fin ost på, jag tror den var fin för jag kunde inte uttala dess namn. I vilket fall smakade den lyxigt. Till huvudrätt fick vi klassikern, kalvkött, ris, några ensamma bönor och en pampig sås, även den, med respektingivande namn. Slutligen fick vi mumsa i oss expresso chokladkaka. Min bordsdam gillade ej kaffesmaken så jag fick hennes bit, glädje infann sig i mitt hjärta.
Kunde inte bli mycket bättre på detta kalas. Under middagen blev det sporadiska pauser, vi sjöng visor, lekte korta lekar och ibland höll någon filur tacktal. Jag vet inte vad han tackade för, vi hade ju pungat ut cash för den här middagen.

Nåväl allt förlöpte i sin ordning tills en av arrangörerna reste sig och introducerade en stående lek som skulle vara med oss hela kvällen. Leken var i form av brott och straff. Man fick ertappa sin vän för ett brott, och därefter måste personen utföra ett straff. Bra tänkt, tyckte jag och stämde in i den gemensamma applåden. Det var en riktigt rolig lek, en kille hade som straff att dansa små grodorna för alla hundrafemtio närvarande, jag skrattade högt. Tiden gick, jag var inne på chokladkaka nummer två, men mitt i euforin uppenbarade sig en gestalt framför mej. Hon gav mej en vit liten papperslapp. Jag hann knappt reagera förrän hon var borta. Jag hade fått ett straff, men vad hade jag gjort för brott?

På lappen kunde jag utläsa följande, Kim Holm har ertappats för att ignorera sin bordsdam. Say what? Tänkte jag. Min bordsdam hade bjudit på chokladkaka och allt. Plus att jag hade varit vänlig, social och hela konkarongen. Jag fattade noll. En nisse upplyste mej om att man har sin bordsdam till vänster. Shit, jag hade tydligen haft fel bordsdam hela kvällen. Men vad kan man göra? Bara att läsa vidare och se vad straffet var; “Kim skall hålla en finsk snapsvisa för alla.” Dubbelt understrykt på ordet alla. Den sociala-fobin tog mej i besittning. Jag kan ingen finsk snapsvisa? Jag är lika svensk som dessa studenter, uppväxt med Björnes magasin och Kalles kaviar. Okej då, det ända rätta var bara att klinga i vinglaset och börja leverera. Stog upp, fattade tag i dessertskeden och slog i vinglaset. Krasch! Glaset gick söndert. Härlig inledning tyckte försämlingen, skratt och applåder ombytt med varandra. Dethär skall jag då inte berätta för mina barnbarn tänkte jag medans jag hällde över vinet till kaffekoppen och greppade istället tag i min punsch.

Jag marcherade så stabilt jag kunde upp till scen, ursäktade för min existens och berättade sedan för folket varför jag ställt mej där. Folk skrattade och buade efter att de hört orsaken till mitt straff. Men jag kunde ännu ingen finsk snapsvisa. Det blev till att improvisera, det var trots allt en församling med rikssvenskar jag har framför mej. “Yksi, kaksi, kolme, nyt!” ropade jag. De svenska härmade efter så gott de kunde. Jag höjde glaset och tog en sipp utav min punsch. När punschen virvlade ner så tänkte jag; Jag får ta det lungt med dessertskedar en tid framöver nu.

Kim Holm, 4 oktober 2010

Jämställdhetsdebatten går het i Svea rike. Den nya mediala frågan som debatteras land och rike runt är om män skall få amma?

Ragnar, 26, tvåbarnspappa, bestämde sig för att experimentera om denna hypotes fungerar. Män har mjölkkörtlar så varför skall inte vi kunna producera mjölk? Hans experiment strömmas ut på alla medier. Aftonbladet, Svt Debatt, Sveriges Radio, till och med på Uppsalas Psykologistuderandes Tidning gick det sakliga redaktionsmötet över styr. Alla vill diskutera Ragnar, alla vill ha en bit av kakan.

Denna mediala fråga har blossat upp till en stor debatt. Feminister blir arga på de dumma männen för att de ger sig på att amma, det vill säga en ”invadering av kvinnas sista utpost”. Jämställdhetsfantaster hävdar att män skall amma. Allt för att sudda ut skillnader mellan män och kvinnor. Vardagsfilosofer ställer sig frågan om varför alla skall vara likadanna? Och slutligen, fjortisarna undrar varför män överhuvudtaget har bröstvårtor?
Om jag måste placera mig själv i ett av dessa fack så skulle det bli vardagsfilosoferna, men fjortisarnas fråga tycker jag är mest spännande. Jag tog reda på saken, surfade ut på internet, redan efter några klick så finner jag svaret; Brösten utvecklas före könen, således har alla foster bröstvårtor förrän de vet om det blir en pojke eller en flicka. Ett svar funnet, nu går vi vidare.

Personligen vill jag såga jämställdhetsfantasterna, prisa vardagsfilosoferna, feministerna, de orkar jag inte bry mej om.

Som vardagsfilosof ställer jag mej frågan; varför skall vi då vara likadanna? Till svar vill jag dra ett citat farsgubben brukar haspla ur sig till lite allt möjligt, ”Omväxling förnöjjer!” Ett bra citat tycker jag. Man kan applicera detta till lite vad man vill, praktiskt och fyndigt. För tillfället vill jag applicera det till varför män och kvinnor inte skall vara likadana och göra exakt samma saker. Blir det inte tråkigt om det inte finns någon skillnad mellan oss? Män skulle amma som kvinnor, kvinnor skulle bete sig som män. Var är då omväxlingen? Var är skillnaden, gravitationen mellan oss?

Jag tycker Ragnars experiment är underhållande, det väcker många spännande saker att diskutera. Har inget emot honom, han får göra vad han vill. Själv skulle jag dock avstå från att försöka amma. Om min blivande fru är skapad att amma bebisar, varför skall jag då med våld försöka ta hennes uppgift. Bara för att man kan, så betyder det inte att man måste!

Kim Holm, 19 september 2009

Om jag påstår följande: "Låten som för tillfället ligger högst upp på top-listorna beskriver knarklangare i Brasilien", skulle ni då tro mej? Samt om jag hävdar att studentnationernas dansgolv skulle fyllas snabbare än snabbt om högtalarna skulle pumpa budskap om polisen och dess vapen, skulle ni då tro mej?

Säkerligen finns det någon där ute som anser att dessa budskap är guldkoncept för att få folket att skaka rumpa. Andra, tvivlare, kanske inte håller med.

Men nu är det som så att en duo vid namn Cidinho & Doca har lyckats. Deras låt Rap das armas spelas kontinuerligt på både radion och ute på klubben. Ni kanske inte känner igen varken låtens namn eller artisterna. Då vill jag upplysa er om att det är låten med den hurtiga refrängen jag talar om. Starta youtube filmen så ska ni se att ni känner igen er.

"Parapapapapapapapapa"

Känner ni igen den? Det är en bra låt enligt mej, den är glad, studsig, catchy och mycket lätt att sjunga med i. Budskapet skulle omöjligt kunna handla om när knarklangare strider mot polisstyrkor. Men här om dagen fick jag se ett nytt perspektiv på låten när jag snackade med min korridorskompis. Han kom in till köket när jag var i full färd med att steka falukorv.

"Kim, har du hört dendär parapapa låten?"

"Parapapapa." Jag dunkar lätt huvudet till takten när jag sjunger en bit av refrängen, för att tydligt visa att vi är på samma våglängd.

Han forsätter, "Ja precis den! Vet du att den handlar om polisbrutalitet?"

Jag svarar skrattande, "Nej? Gör den?" Och tänker inom mej, "Bullshit, ja ska inte låta honom lura mej, inte en chans, den är ju så glad och söt."

"Ja." fortsätter han, "Parapapa är ju ljudet när man avfyrar ett vapen." Han gestikulerar lätt med händerna, som tordes föreställa pistoler och sjunger ytterligare en bit av refrängen.

"Aah där ser man." avslutar jag, tar med mej falukorven och går in till mitt rum.

Väl inne i rummet startar jag upp datorn för att vidare utforska om det han säger stämmer, och visst fan gör det det. Den kanske inte exakt beskriver polisbrutalitet, en tolknings fråga, men dess budskap var absolut inte det jag tänkte mej. Läs texten på http://rapdasarmas.se/ Kände mej aningen trumpen, dels för att jag inte trodde på hans snack och dels för att man har gått och nynnat på refrängen helt ovetande om vad den egentligen står för.

"Parapapapapapapapapa"

Kim Holm, 8 September 2009

Varför är regn så mysigt? Samma sak, varför är det skönt att vara lite bakfull?

Jag tycker det lättar ens samvete, man behöver inte känna sig illa till mods fastän man sitter inomhus hela dagen. Ett klassisk citat jag fick höra när jag var yngre var och är; ”Gå ut nu när det är så fint väder!” Detta utspelades säkerligen då jag helst utav allt ville sitta inne och pyssla med det jag för stunden fann givande. Regnet ger oss en ypperlig chans att sitta inomhus med gott samvete, bara vara och inte lyfta så mycket som ett finger. Det är livsnjuteri på hög nivå!

Andra tillfällen där vid kan lura samvetet är bland annat när man åker buss. Oj, oj, vad jag gillar att åka buss, det är som meditation för mej. Har faktist försökt klura ut varför just bussen inskänker mej denna njutning, kan inte säga att jag har kommit fram till något vattentätt svar. Jag tror dock att man i bussen på resandesfot inte kan göra speciellt mycket. Man blir begränsad inom bussens ramar så att säga. Man behöver inte välja om man skall göra si eller så, bussen väljer åt en. Man behöver bara sitter där och njuta utav stunden. Alla ens problem och måsten förskjuts en tid frammåt tills bussen väl har nått sin hållplats.

Precis likadant är det när man är förkyld. Normen för förkylning är att man skall ta det lungt och vänta tills förkylningen avtar. Chanserna att bli uppassad ökar betydligt när man är förkyld. ”Nej du ska inte röra dej i onödan, låt mej rätta till dina kudde.” Återigen, livsnjuteri på hög nivå!

Ni får ta det hur ni vill, jag må framstå som värsta slusken, som bara ser nöje med livet då jag får vila mej. Men jag tror att alla sinnestämmningar måste få utlopp i måttlig dos. Sinnestämmningar har även en skilld plats och tidpunkt här i livet. Alla gråter någongång, alla skrattar någongång. Alla är pigga ibland och alla är lata ibland. Till och med Gud vilade på den sjunde dagen och Han är ett perfekt exempel att man med gott samvete får chilla och softa.

Kim Holm, 16 augusti 2009

TV-shop, grunden till min misstro på mänskligheten. Sändningsuppehåll, djävulens chans att lägga världen under sina fötter.

Alla brukar vi nu som då vara så trötta att vi endast vill ligga i soffan, ta det lungt och slötitta på TV. Allt som oftast hittar man nånting att ödsla sin för tillfället odyrbara tid på. Det kan vara reprisen av Super Nanny eller en inhemsk långfilm från femtiotalet. Vilket som duger för mej utan att känna att jag kastar bort min tid. Ibland dock, då man varken har ödet eller lyckan på sin sida, då kan följande ske:

Man ligger där i sin bekväma soffa och mår helt okej, sträcker sig efter kontrollen från bordet och byter kanal. Efter det fäster man ögonen på bildrutan för att ta reda på vad det är man har bytt till. Man urskiljer ett telefonnummer på ena sidan av rutan och på andra sidan befinner sig en tillsyntes allt för energisk person. Grattis! - Du har just hittat fram till TV-shop!

”Fan, jag hatar den här skiten, men jag kommer ändå att titta på det.”
En tanke som kontinuerligt kommer upp för mej då programvärden från TV-shop vill sälja en ”super bra” dammsugare till mej.

Det kan även funderas på hur personalen vid TV-shop egentligen tänker när de vill sälja sina produkter. För den övervägande majotiteten av deras produkter är så sinnesjukt tråkiga att ingen normalfuntad skulle finna dess produkter intressanta. Till exempel, en elektrisk sopborste? Låter det lockande? Eller kanske en genomskinlig micro som sägs tillreda mat jättesnabbt?

Deras namn på produkterna är inte heller speciellt genuina; Abtronic Dual System, Sauna Belt 2000 eller H2o Vac TURBO. Vet inte vilket årtal de lever på, men att slänga in ord som TURBO och 2000 är inte dagens melodi. Sex säljer, kommer alltid göra det, och det har folket på TV-shop tagit till sig. De slänger in en modell i alla reklamprogram och hoppas att det kommer sälja som smör i solsken.

Deras fake publik irriterar mej också de är så extrema att man tror de är ironiska. Någonting roligt vi kunde testa är att skicka in ett mail till cheferna över TV-shop och försöka övertyga dem om att till exempel börja sälja att vibrerande bälte, eller nånting annat dumt. Hmm... Vänta sen stund, ja just det, det säljer de redan...

Kim Holm, fjärde Augusti 2009

En fattig studerande, klichén vi studenter allt som ofta får höra. Hur sanningsenlig är den? Lever vi egentligen på gatan och glider egenom studierna utan att gå på minus?

Jag vill påstå att majoriteten av alla studerande tillsyntes har ett någorlunda gott leverne. De har ofta rätt så fräsch mat i kylen, (förutom folket som helhjärtat satsar på kötbullar och spaghetti.) Alla studenter köper kläder ibland, kurslitteraturen inhandlas oftas om man ej lyckas låna det utnötta exemplaret biblioteket har till buds och hyran är självfallet obligatorisk. Studenter plus fest är ju förvisso helt sant. Så att äta och dricka ute på nationen hör även det till de traditionella utgifterna. Listan är lång, jag skulle kunna rapa ut flera saker som kostar, - allt här i världen kostar, det är den bittra sanningen kamrater. Det finns dock en motsatt sida, det som är gratis smakar faktist gott, alltid! Även broshyrerna vi fick hos röda korset här om dagen. Folk överlag känner kanske ingen uppskattning när de får en liten fyrkantig pappersbok i sin hand, så var dock fallet för mej.

Men går det verkligen ihop? En studerande som lyfter högsta möjliga belopp från CSN får 7.500 kronor per månad, varav fem hela tusenlappar är lån! Som någongång i den nära framtiden skall betalas tillbaka! Om vi tar en snabb kalkyl; min hyra ligger på tre lakan, faktist på den billigare sidan. Då återstår cirka fyra och en halv. Delar vi detta på månadens trettio dagar får vi ett dagsbelopp på 150 svenska riksdaler. För dessa 150 kronor/dag skall vi köpa kurslitteratur, biljetter hem till föräldrarna som vi oftast besöker någongång under terminens lopp, all mat vi äter var dag och den övriga sakerna jag listade övan, plus spontana random utgifter. Tänk er själva, - skulle ni kirra biffen? Jovisst, man kan klara sig på plus minus noll med dessa pengar. Livnär dej på nudlar, handla på secondhand och hyr en soffa så skall det säkerligen gå vägen.

Men seriöst, tänk på de studerande som inte har det så bra ställt hemifrån. Jag, personligen, tycker att den ekonomiska biten går “helt ok”. Mormor stickar yllesockar, föräldrarna sponsrar mej när jag är hemma på besök, övriga släktingar och bekanta ger uppmuntrande ord. “Grabben klarar sig”, säger de. Jag nickar instämmande och tänker på nudlarna som väntar på mej hemma vid korridorsköket.

Kim Holm, 12 Juli, 2009

Så gjorde jag denna vecka! I tidningen läste jag att det varnades för höga ultra violetta värden. Perfekt - nu ska ja bli brun, tänkte jag.

Tidigare i veckan hade jag suttit ute i solen så gott som varje ledig stund. Antingen läsandes en bok eller på kommendering av min mor, för att jag måste leka med vår införskaffade kattunge. Birger som han heter, han verkar ha oändligt med energi. Evighetsmaskinen springer runt jämt och ständigt. Först brukar han sysselsätta sig med att döda mammas blommor i rabatten efter det gillar han att kötta på mina fötter. Hugger med sina små klor när man minst anar. Det skall börjas i tid säger de, men forsätter denhär hårbollen i samma stil så ser jag inget hopp för honom. Han pissade annars ner matsalen en morgon då jag åt min morgongröt och peppade mejsjälv att dra till jobbet. Plus i kanten liksom, eller ”livets krydda med finess” som Dogge så fint lägger det. Snacka om stressigt liv, men jag skall inte klaga. Blev senare bjuden till en sommarstuga ute i skärgården.

Jag och min vän Johan som skulle bila tillsammans packade i spartansk anda. Med sovsäck, öl och kött i baggen så skulle vi säkert klara oss hela natten vid skärgården med skinnet i behåll. Det var båtväg till sommarstugan, våra vänner mötte oss vid hamnen och eskorterade oss vidare. Det var riktigt mysigt, passligt folk, blå himmel och humorn på topp.

Vi gjorde väl inget märkvärdigt vid sommarstugan. Solade mest av tiden, då vi inte solade åt vi vårt kött, drack vårt öl samt sov i sovsäck. Det gick enligt planen helt enkelt. Dagen därpå sade folket till mej att jag såg rätt så röd ut. Jag gav dem ingen Sherlock Holmes guldstjärna. Jag hade med vett och vilja solat utan diverse solkräm. Ingen fara, sa jag, jag blir alltid röd förrän jag blir brun. I min filosofi är den röda färgen en mellanfas till brun och fin sommarhy.

Väl hemma kunde jag jämföra min ”fina sommarhy” med min bror. Jag var röd som en kräfta och ont gjorde det i knäskålar och axlar. Till och med att sova var en utmaning. Var gång jag svängde mej kändes det som om någon arg typ bitchslappade mina axlar. Börjar starkt grubbla om lille Birger har anammat samma filosofi som mej, det vill säga idiotfilosofin.

Hoppas jag inte får cancer och dör.

Kim Holm, 30 Juni 2009

Det hela började med att jag och mina två vänner, Petter och Zakarias var lediga. Vi ville göra något speciellt av vår gemensamt lediga dag. Sommarens varma tider hade just uppenbarat sig i västra Finland och känslor börjar då svalla.

Med sommaren, som vi alla vet, kommer mycket gott. Random växter går i blom, fåglar börjar spontant att vissla ikapp, även vid denna tidpunkt på året börjar folk omedvetet att lossa på slipsen och sätter kanske på sig ett par fräscht blommiga hawaiishorts? Allt detta för att få maximal njutning utav sommaren.

Jag och mina kamrater var taggade nu när sommaren äntligen var på besök. Som jag nämde får fåglarna visselfeber och blomman tycker det är nice med att gå i blom. Men vi, vi viste inte vad vi skulle göra. Redan tidigt på dagen hade vi bestämt att någonting skulle ske! Vi visste inte exakt vad vi var taggade för, men vi var det i alla fall. Efter en tids grubbel och skäggskrap om vad vi skulle göra av denna underbara dag så slog det oss, -som en vision uppenbarade sig den geniala idén, idén att besöka vår bortglömda grannby!

Golkas, som denna mytomspunne by så spektakulärt heter var och är en by som vi bara besökte "förr i tiden". På den gamla goda tiden då den som hade mest växlar på cykeln var kung. (Själv hade jag en blå Marvil K2 med 21 växlar.)

Vi hoppade raskt i min toyota från -91 och trampade foten söderut. Spänningen ökade allt efter vi närmade oss Golkas. När byskylten uppenbarade sig var stämningen på topp men denna spets utav eufori lade sig ganska snabbt! -Jag vet inte vad jag hade förväntat mej, men nu kändes byn död, en dam var ute och rastade sin hund, en farbror klippte sin lilla gräsmatta. Dessa saker räckte inte till för att stilla den nostalgi-feeling jag så ont ville känna.

Jag och grabbarna ville inte sörja så vi bestämde oss för att vika in till grillen i byn för att köpa en dubbelburgare med gurksallad. Burgaren satt perfekt i magsäcken, vi var inte längre sorgsna, vi var faktist rätt så nöjda med vår lilla sightseen. Efter besöket på grillen klev vi åter in i bilen och körde norrut, hemmåt.
Sensmoralen; en välstekt hamburgare tröstar den sorgsne samt vårdar den med hunger!

Kim Holm, femte Juni 2009

Frid är ett ord som ofta betingas med kristendomen. Hur många gånger har vi inte hört att; när du hittar Jesus så får du inre frid. Men hur går det då för den personen som inte tror på Jesus, fiskarna och Noa's feta yatch, men ändå vill få frid och inre lugn?

Jag vill påpeka att jag inte motarbetar kristendomen på något sätt. Mycket av det vi kan ta del av i bibeln är djupa sanningar och påståenden som säkerligen skulle leda till världsfred, och senare en himmel på denna jord. Exempelvis gyllene regeln ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Om alla individer på planeten Tellus följde detta påbud likt anorektiker bojkottar basföda så skulle det sannerligen leda till fred på jorden.

Väl prisat. Personligen så tror jag man finner denna mytomspunna frid genom att göra de saker som gagnar ens personliga utveckling samt för en framåt till de utsatta mål man har i sitt liv. Denna vackra hypotes kom jag underfund med för ett antal veckor sedan en sen men varm vårafton. Jag kände mej otroligt glad och lycklig, men visste egentligen inte varför? Jag hade varken vunnit på lotto, träffat en tight brud eller tittat på Debatt med Janne Josefsson. Hobbypsykolog som jag är så började jag analysera vad jag hade gjort denna dag - och då slog det mej! Hela dagen hade jag ägnat mig åt saker jag verkligen bryr mej om! Skoldagen hade varit givande, maten jag hade ätit denna dag var både god och nyttig, träningspasset hade förlöpt sig som det skulle samt att jag hade stärkt kontakten med ett par bekanta. Alla dessa små delmål byggde upp till den känsla jag infann mej i på kvällen.

Denna gång lirkade sig mitt budskap mot den seriösare kanten så jag vill slutligen väga upp och hävda att man inte skall ta livet för allvarligt, för ingen har väl kommit ur det levande?

Kim Holm, 10 Maj 2009