Rösta på mej, jag tycker om popcorn!
Politik har inga gränser nuförtiden. Det började med att Feministiskt initiativ bokstavligen brände upp 100 000kr, sedan kommer Vänsterpartiet och uppmanar det svenska folket att införskaffa bröstpumpar. Nu i dagens Uppsala Nya Tidning (14.9.2010) kan vi läsa vad en lokal centerpartist går till val på. Hon bryter ny mark inom Kalle-Anka politiken och kåras automatiskt till general över denna genre.
Om jag säger centerpartiet, vad säger ni då? Personligen börjar jag tänka på ett gäng glada bönder som vill odla ekologiskt och bara njuta av livet. En rätt så romantiserad syn det vill säga. Som jordbrukarson kan jag inte göra annat än känna sympati för dem. Partiet grundades 1913 med namnet Bondeförbundet och med bönder som den självklara utgångspunkten. De var huvudsakligen konservativa, sparsamma, landsbygdsinriktade och skeptiska mot utopier. Men nu cirka hundra år senare har partiet evolverat och tydligt gått en helt annan väg.
Annette Stavenow Mansnérus heter centerpartisten jag talar om och så här lyder hennes valannons: “Skit i parkerna! Det ska vi inte ha. Vi behöver hundrastgårdar i innerstan. Jag jobbar för det.” Det må låta som en text skriven av musikern Björn Rosenström, men tyvärr är det inte så. Fick Mansnérus bestämma skulle det bli hundrastgårdar i innerstan minsann. Visst är det viktigt att tamdjur mår bra, men är det verkligen för jobbigt att gå några minuter från stadskärnan till närmsta grönområde för att låta hunden leka där? Tydligen inte, hon går till val med en hundrastgård som största orsak att rösta på henne. Jag blir mörkrädd när man läser att denna frågar är vilken hon köper annonspengar för. Förvisso, någon skall alltid vara värst. Jag blir ej heller förvånad om en mer slumpartad fråga kommer upp och puffar ner Mansnérus från första platsen.
Politik är demokrati och vi kan inte göra annat än att vänta och se om detta ger henne en plats i riksdagen. Det är bara att bita i det sura äpplet och se om stora troget blir en damphage för hundar.
Kim Holm, 14 september 2010
Om jag säger centerpartiet, vad säger ni då? Personligen börjar jag tänka på ett gäng glada bönder som vill odla ekologiskt och bara njuta av livet. En rätt så romantiserad syn det vill säga. Som jordbrukarson kan jag inte göra annat än känna sympati för dem. Partiet grundades 1913 med namnet Bondeförbundet och med bönder som den självklara utgångspunkten. De var huvudsakligen konservativa, sparsamma, landsbygdsinriktade och skeptiska mot utopier. Men nu cirka hundra år senare har partiet evolverat och tydligt gått en helt annan väg.
Annette Stavenow Mansnérus heter centerpartisten jag talar om och så här lyder hennes valannons: “Skit i parkerna! Det ska vi inte ha. Vi behöver hundrastgårdar i innerstan. Jag jobbar för det.” Det må låta som en text skriven av musikern Björn Rosenström, men tyvärr är det inte så. Fick Mansnérus bestämma skulle det bli hundrastgårdar i innerstan minsann. Visst är det viktigt att tamdjur mår bra, men är det verkligen för jobbigt att gå några minuter från stadskärnan till närmsta grönområde för att låta hunden leka där? Tydligen inte, hon går till val med en hundrastgård som största orsak att rösta på henne. Jag blir mörkrädd när man läser att denna frågar är vilken hon köper annonspengar för. Förvisso, någon skall alltid vara värst. Jag blir ej heller förvånad om en mer slumpartad fråga kommer upp och puffar ner Mansnérus från första platsen.
Politik är demokrati och vi kan inte göra annat än att vänta och se om detta ger henne en plats i riksdagen. Det är bara att bita i det sura äpplet och se om stora troget blir en damphage för hundar.
Kim Holm, 14 september 2010
Stanna upp
Hur många av er går, cyklar eller kör bil samma väg till jobbet varje dag året runt? Hur många av er har lagt märke till den ensamma lyktstolpen vid korsningen, eller den trasiga bänken vid gångvägen, eller den hemmagjorda ”lekande barn-skylten” när du ska korsa ett bostadskvarter? Hur många av er har stannat upp en extra sekund och verkligen känt in din omgivning?
I dagens samhälle går allting i hög fart och man ska hinna med det ena och det andra och alltid ska man stressa hit och dit för att sedan komma hem och fortsätta stessa för man ska laga mat, städa, diska och ta hand om allt annat innan nästa dag börjar. Och därimellan ska man även hinna sova 8 timmar, om man har tur.
Fler och fler barn blir diagnostiserade med diverse bokstavskombinationer, och vissa forskare menar på att det är genetiskt och andra inte. Jag tror däremot att det handlar om all stress vi har runt omkring oss. Gravida kvinnor springer runt på stan tills vattnet går, de jobbar tills de inte kan ta sig upp från kontorsstolen utan hjälp och väl där hemma kan de inte vara still en sekund för då ska allt vara fixat innan bebisen kommer ut. Och väl när bebisen är ute ska det flängas fram och tillbaka och träffas vänner och bekanta så alla kan beundra lilla knyttet. Och fort som tusan ska bebisen lära sig att krypa, sedan ska den lära sig att gå, och skulle det mot förmodan gå lite för länge innan bebisen säger ”mamma”, ”pappa” så har föräldrarna halvvägs gått igenom en känslomässig kollaps för att deras bebis inte är smartare än grannens. Redan i årskurs ett ska barnet börja sporta och bli bäst, och inte nog med det ska barnet få bäst omdöme i alla ämnen. I tonåren exponeras barnen av bilder och filmer på hur de ska se ut och bete sig. Nyttig mat, träna, topp betyg, många kompisar, extra jobb, hjälpa till hemma.. listan kan göras lång. Sen i vuxen ålder går de in i väggen, eller får medicin mot sin bokstavskombination.
Allt detta tävlande mot varandra, att vi ska vara bättre än alla andra; ”jag ska vara nyttigast, jag ska ha det bästa jobbet, jag ska, jag ska, jag ska” skapar bara mer stress i det redan sönderstressade samhälle vi lever i. Därför frågar jag er om ni har lagt märke till de små sakerna runt omkring, som lyktstolpen, den trasiga bänken, den hemmagjorda skylten. Har ni inte det kanske ni ska stanna upp en minut varje dag och fråga er själva om det är värt att missa det fina som finns att se.
Charlotte Bergsten 2010-09-02
I dagens samhälle går allting i hög fart och man ska hinna med det ena och det andra och alltid ska man stressa hit och dit för att sedan komma hem och fortsätta stessa för man ska laga mat, städa, diska och ta hand om allt annat innan nästa dag börjar. Och därimellan ska man även hinna sova 8 timmar, om man har tur.
Fler och fler barn blir diagnostiserade med diverse bokstavskombinationer, och vissa forskare menar på att det är genetiskt och andra inte. Jag tror däremot att det handlar om all stress vi har runt omkring oss. Gravida kvinnor springer runt på stan tills vattnet går, de jobbar tills de inte kan ta sig upp från kontorsstolen utan hjälp och väl där hemma kan de inte vara still en sekund för då ska allt vara fixat innan bebisen kommer ut. Och väl när bebisen är ute ska det flängas fram och tillbaka och träffas vänner och bekanta så alla kan beundra lilla knyttet. Och fort som tusan ska bebisen lära sig att krypa, sedan ska den lära sig att gå, och skulle det mot förmodan gå lite för länge innan bebisen säger ”mamma”, ”pappa” så har föräldrarna halvvägs gått igenom en känslomässig kollaps för att deras bebis inte är smartare än grannens. Redan i årskurs ett ska barnet börja sporta och bli bäst, och inte nog med det ska barnet få bäst omdöme i alla ämnen. I tonåren exponeras barnen av bilder och filmer på hur de ska se ut och bete sig. Nyttig mat, träna, topp betyg, många kompisar, extra jobb, hjälpa till hemma.. listan kan göras lång. Sen i vuxen ålder går de in i väggen, eller får medicin mot sin bokstavskombination.
Allt detta tävlande mot varandra, att vi ska vara bättre än alla andra; ”jag ska vara nyttigast, jag ska ha det bästa jobbet, jag ska, jag ska, jag ska” skapar bara mer stress i det redan sönderstressade samhälle vi lever i. Därför frågar jag er om ni har lagt märke till de små sakerna runt omkring, som lyktstolpen, den trasiga bänken, den hemmagjorda skylten. Har ni inte det kanske ni ska stanna upp en minut varje dag och fråga er själva om det är värt att missa det fina som finns att se.
Charlotte Bergsten 2010-09-02
Antiimperialister och extremveganer på Kungsgärdet
Det var en stilla söndagsmorgon på Studentvägen. Jag vaknade tidigt och hade inget att göra. Efter en stund mentalt skäggskrap bestämde jag mej för att ta min nyöppnade bok av Napoleon Hill och cykla till Fyrisån för att insupa läsk och litteratur.
Passet vid ån var helt som vanligt; läskburken tog slut alldeles för snabbt och boken som kändes spännande hemma var nu inte lika intressant. Jag tog min rostiga Indus och cyklade hem igen. När jag cyklade förbi ICA Folkes kikade jag sedvanligt mot butiken i hopp om att se någon bekant. Ingen familjär syntes. Nästa observation gör jag per automatik; det finns en reklamskylt bredvid butiken intill cykelvägen som jag alltid tittar på. Vet inte varför, så är det bara. Det som förundrar mej mest med reklamskylten är när McDonalds väljer att köpa reklam på den. För lika snabbt som reklamerbjudandet kommer upp så sätts även klistermärken blockerande ovanpå. Ofta från en vilsen vegan som upplyser folket att ”Kött är mord” samt att ”Köttskatt!” är vägen till frid.
Kötthataren har väl en poäng med sina gulliga klistermärken, men jag faller tyvärr inte för det. Mest blir jag arg på den snoriga ungen som lade upp klisterlappen. De förstör reklamskyltar företag har betalat pengar på för att synas. McDonalds är väl inte i farozonen att skadas av en klisterlapp, men av princip stöder jag företaget i den här frågan. Vad skall jag göra åt saken? Personligen kör jag min egna lilla kampanj. För varje klistermärke som sätts upp köper jag en cheeseburgare, som ett litet långfinger dedikerat till den ansvarige lapplisan.
Nu är även riksdagsvalet aktuellt. Den 19nde september smäller det. Här i Kungsgärdet har Folkpartiet satsat på en stor reklampelare vid rondellen i hörnet av Studentvägen. Även denna reklamplats har blivit saboterad. Samtliga tre affischer har blivit sprayade med svart färg. Dock måste jag medge att dessa antiimperialister i alla fall försöker göra sitt sabotage till någonting humoristiskt.
Jan Björklund täcker en av pelarens tre affischer. Som slogan till bilden står det ”Framtiden börjar i klassrummet.” Utöver denna text har någon sprayat en pratbubbla som säger ”I want you for Björklund-jugend!” Dessutom har Brjöklund blivit prydd med en mustach samt ett hakkors på höger arm. På den andra affischen är Marit Paulsen och hennes slogan lyder ”Kärnkraft. För klimatets skull.” Den senare delen har blivit modifierad så det nu står. ”Kärnkraft. För en 'strålande' framtid.” Slutligen har Birgitta Ohlsson plats på den tredje affischen. Hennes slogan lyder; ”Ja till Europa.” Här har antiimperialisterna fyllt på citatet så det numera står ”Ja till Europas imperialism.” Det kan verka en gnutta fyndigt att de modifierat texterna, men här utspelas samma sak som vid McDonalds reklamen. Lite kreativare i min smak men likväl agerar jag tvärtemot sabotörernas tanke med dådet. EU-hatarna anser tydligen att FP är en Satans lakej. Dock känner jag bara empati för FP, jag tycker lite synd om dem helt enkelt. Om jag hade rösträtt i Sverige så skulle denna aktion av antiimperialisterna kunna vara det övervägande argumentet för att jag ger min hypotetiska röst till FP.
För att sammanfatta så tycker jag att ni alla skall äta cheeseburgare och tyck lite extra synd om FP. Då är jag nöjd!
Kim Holm, 29 augusti 2010
Passet vid ån var helt som vanligt; läskburken tog slut alldeles för snabbt och boken som kändes spännande hemma var nu inte lika intressant. Jag tog min rostiga Indus och cyklade hem igen. När jag cyklade förbi ICA Folkes kikade jag sedvanligt mot butiken i hopp om att se någon bekant. Ingen familjär syntes. Nästa observation gör jag per automatik; det finns en reklamskylt bredvid butiken intill cykelvägen som jag alltid tittar på. Vet inte varför, så är det bara. Det som förundrar mej mest med reklamskylten är när McDonalds väljer att köpa reklam på den. För lika snabbt som reklamerbjudandet kommer upp så sätts även klistermärken blockerande ovanpå. Ofta från en vilsen vegan som upplyser folket att ”Kött är mord” samt att ”Köttskatt!” är vägen till frid.
Kötthataren har väl en poäng med sina gulliga klistermärken, men jag faller tyvärr inte för det. Mest blir jag arg på den snoriga ungen som lade upp klisterlappen. De förstör reklamskyltar företag har betalat pengar på för att synas. McDonalds är väl inte i farozonen att skadas av en klisterlapp, men av princip stöder jag företaget i den här frågan. Vad skall jag göra åt saken? Personligen kör jag min egna lilla kampanj. För varje klistermärke som sätts upp köper jag en cheeseburgare, som ett litet långfinger dedikerat till den ansvarige lapplisan.
Nu är även riksdagsvalet aktuellt. Den 19nde september smäller det. Här i Kungsgärdet har Folkpartiet satsat på en stor reklampelare vid rondellen i hörnet av Studentvägen. Även denna reklamplats har blivit saboterad. Samtliga tre affischer har blivit sprayade med svart färg. Dock måste jag medge att dessa antiimperialister i alla fall försöker göra sitt sabotage till någonting humoristiskt.
Jan Björklund täcker en av pelarens tre affischer. Som slogan till bilden står det ”Framtiden börjar i klassrummet.” Utöver denna text har någon sprayat en pratbubbla som säger ”I want you for Björklund-jugend!” Dessutom har Brjöklund blivit prydd med en mustach samt ett hakkors på höger arm. På den andra affischen är Marit Paulsen och hennes slogan lyder ”Kärnkraft. För klimatets skull.” Den senare delen har blivit modifierad så det nu står. ”Kärnkraft. För en 'strålande' framtid.” Slutligen har Birgitta Ohlsson plats på den tredje affischen. Hennes slogan lyder; ”Ja till Europa.” Här har antiimperialisterna fyllt på citatet så det numera står ”Ja till Europas imperialism.” Det kan verka en gnutta fyndigt att de modifierat texterna, men här utspelas samma sak som vid McDonalds reklamen. Lite kreativare i min smak men likväl agerar jag tvärtemot sabotörernas tanke med dådet. EU-hatarna anser tydligen att FP är en Satans lakej. Dock känner jag bara empati för FP, jag tycker lite synd om dem helt enkelt. Om jag hade rösträtt i Sverige så skulle denna aktion av antiimperialisterna kunna vara det övervägande argumentet för att jag ger min hypotetiska röst till FP.
För att sammanfatta så tycker jag att ni alla skall äta cheeseburgare och tyck lite extra synd om FP. Då är jag nöjd!
Kim Holm, 29 augusti 2010
Följ oss på Bloglovin
Drömmen om bron till Umeå
Det var länge sedan broprojektet var på tapeten, men om några år så kanske det blir det igen! I Västerbotten lägger Umeå motsvarande 16 miljoner euro på dess hamn och här i Österbotten är ett logistikcenter och elektrifierad järnväg på gång. På båda sidorna om Kvarken förbättras infrastrukturen som i sin tur förhoppningsvis sätter press på en förbättrad båtförbindelse mellan städerna. Vi kanske får vår efterlängtade bro och fasta förbindelse till Sverige till sist?
I Mars 2009 höll vice ordförande i EU-kommissionen tillika högste ansvarige för transportfrågorna en konferens som just handlade om framtidens transporter. Gruppledaren över Centerpartiet i Umeå var medverkande och höll en föreläsning om Kvarkenbron samt vilka ekonomiska fördelar denna transportförbindelse skulle ge. Baltic Shortcut, (till viss mån även E12) som den kallas börjar vid Atlantkusten i Norge och sträcker sig genom Sverige över Kvarken genom Finland och vidare till Baltikum och tillväxtområdena i Ryssland.
Under denna konferens sattes den framtida Kvarkenbron på kartan, vilket förstås är viktigt om EU skall vara med och sponsra bygget. Hela projektet har räknats att kosta tre miljarder euro där Finland, Sverige och EU betalar en tredjedel var. Om vi jämför Korsholm och Vasas budget på logistikcentret så är det knappa en procent av Finlands del i brobygget. Logistikcentret är en procent av brobygget för Finlands del, det tål att tänkas på.
Förut när jag var mindre och diskuterade bron så kändes det som en utopi. Ännu är det en utopi men med siffror på hand och en verklig diskussion har skett i Europa så börjar man tro att drömmen kan bli sann. Som liten åkte vi alltid över till Umeå på somrarna och klyftan mellan Umeå och Vasa var inte alls stor. När taxfreeförsäljningen upphörde 1999 suddades allting ut. Klyftan växte och kontakten till Västerbotten försvagades. Umeås närmaste stad är Vasa och även det tål att tänkas på.
Faktan säger att i Österbotten och Västerbotten bor det under 400.000 personer, så brons huvudsakliga syfte är inte turisttrafik utan godstransport. Som finlandssvensk kan jag inte undgå och tänka ur en personlig och patriotisk vinkel: Denna bro skulle göra Vasa mer svensk och jag skulle lättare ta mej över till Sverige och dess "gröna gräs". Företag och samarbeten skulle ske över Kvarken som även det i sin tur skulle vara till fördel för finlandssvenskar och finnar.
Kalla mej drömmare, kalla mej ologisk men: "Sikta mot stjärnorna så når du till träden, sikta mot träden så når du till gräset." Tänk stort om bron så kanske den blir av.
Kim Holm, 24 augusti 2010
I Mars 2009 höll vice ordförande i EU-kommissionen tillika högste ansvarige för transportfrågorna en konferens som just handlade om framtidens transporter. Gruppledaren över Centerpartiet i Umeå var medverkande och höll en föreläsning om Kvarkenbron samt vilka ekonomiska fördelar denna transportförbindelse skulle ge. Baltic Shortcut, (till viss mån även E12) som den kallas börjar vid Atlantkusten i Norge och sträcker sig genom Sverige över Kvarken genom Finland och vidare till Baltikum och tillväxtområdena i Ryssland.
Under denna konferens sattes den framtida Kvarkenbron på kartan, vilket förstås är viktigt om EU skall vara med och sponsra bygget. Hela projektet har räknats att kosta tre miljarder euro där Finland, Sverige och EU betalar en tredjedel var. Om vi jämför Korsholm och Vasas budget på logistikcentret så är det knappa en procent av Finlands del i brobygget. Logistikcentret är en procent av brobygget för Finlands del, det tål att tänkas på.
Förut när jag var mindre och diskuterade bron så kändes det som en utopi. Ännu är det en utopi men med siffror på hand och en verklig diskussion har skett i Europa så börjar man tro att drömmen kan bli sann. Som liten åkte vi alltid över till Umeå på somrarna och klyftan mellan Umeå och Vasa var inte alls stor. När taxfreeförsäljningen upphörde 1999 suddades allting ut. Klyftan växte och kontakten till Västerbotten försvagades. Umeås närmaste stad är Vasa och även det tål att tänkas på.
Faktan säger att i Österbotten och Västerbotten bor det under 400.000 personer, så brons huvudsakliga syfte är inte turisttrafik utan godstransport. Som finlandssvensk kan jag inte undgå och tänka ur en personlig och patriotisk vinkel: Denna bro skulle göra Vasa mer svensk och jag skulle lättare ta mej över till Sverige och dess "gröna gräs". Företag och samarbeten skulle ske över Kvarken som även det i sin tur skulle vara till fördel för finlandssvenskar och finnar.
Kalla mej drömmare, kalla mej ologisk men: "Sikta mot stjärnorna så når du till träden, sikta mot träden så når du till gräset." Tänk stort om bron så kanske den blir av.
Kim Holm, 24 augusti 2010
När vägen till framgång är att trampa på andras fötter
Har du hört talas om bröderna Schulman, Blondinbella, Kissie, Katrin Zytomierska bara för att nämna några namn? Jag trodde nästan det. De flesta har nog hört talas om nån av dem. Vad har dessa personer gemensamt, kan man undra? Jo, de har alla bloggar och de har alla drivit folk till vansinne. Från början var det ingen som visste vilka det var, de drev sina bloggar rätt anonymt. Men från ingenstans börjar dessa namn dyka upp lite här och var, och tillslut är de personer som nästan alla vet vilka de är.
Jag blir nyfiken och undrar hur det kan komma sig att dessa bloggande personer har blivit ”kändisar” i folkmun, och nu har jag listat ut varför. De har trampat på andras fötter för att komma till toppen, likt leken Herren på täppan då den som knuffades hårdast vann.
Jag har skrivit blogg i många år, men mina 7 besökare är en fis i rymden om man jämför med storbloggarna. Men emellanåt när jag skrivit inlägg som berör och upprör har besökarna fort stigit med det dubbla och kommentarer har haglat in. Jag minns ett inlägg jag hade skrivit om att Stockholmare inte kunde köra bil, då fick jag minsann höra att jag var det ena och det andra samtidigt som jag hyllades av mina länsmän från norr. I några veckor kände jag mig stolt över att mitt inlägg fått så stor respons, och jag kläckte ur mig fler inlägg om det ena och det andra som jag visste skulle sätta spinn på folkets hjärnor. Men ju fler sådana inlägg jag skrev, desto fler elaka kommentarer fick jag – och det var mindre kul.
Vi har alla hört det klassiska citatet Du ska behandla andra som du själv vill bli behandlad. Jag är inget stort fan av Gud och hans budord och har säkert brutit mot de flesta, men det här citatet stämmer bra, och jag tror att få säger emot mig där. Jag frågade mig själv om jag verkligen ville att andra skulle göra narr av mig och bli ”känd” på min bekostnad? Jag kan ärligt svara Nej. Och när jag ser att de nya bloggarna kör på samma stil som de ovannämda blir jag mörkrädd, för många av dessa har inte ens kommit in i puberteten än, men redan har smutskastningen börjat för en one minute of fame på bloggtoppen. Är det värt det? Kanske. Men om det innebär att håna och såra andra människor för att få en egoboost, så kanske vi borde dra ut kontakten och läsa en självhjälpsbok istället.
Charlotte Bergsten 2010-08-10
Jag blir nyfiken och undrar hur det kan komma sig att dessa bloggande personer har blivit ”kändisar” i folkmun, och nu har jag listat ut varför. De har trampat på andras fötter för att komma till toppen, likt leken Herren på täppan då den som knuffades hårdast vann.
Jag har skrivit blogg i många år, men mina 7 besökare är en fis i rymden om man jämför med storbloggarna. Men emellanåt när jag skrivit inlägg som berör och upprör har besökarna fort stigit med det dubbla och kommentarer har haglat in. Jag minns ett inlägg jag hade skrivit om att Stockholmare inte kunde köra bil, då fick jag minsann höra att jag var det ena och det andra samtidigt som jag hyllades av mina länsmän från norr. I några veckor kände jag mig stolt över att mitt inlägg fått så stor respons, och jag kläckte ur mig fler inlägg om det ena och det andra som jag visste skulle sätta spinn på folkets hjärnor. Men ju fler sådana inlägg jag skrev, desto fler elaka kommentarer fick jag – och det var mindre kul.
Vi har alla hört det klassiska citatet Du ska behandla andra som du själv vill bli behandlad. Jag är inget stort fan av Gud och hans budord och har säkert brutit mot de flesta, men det här citatet stämmer bra, och jag tror att få säger emot mig där. Jag frågade mig själv om jag verkligen ville att andra skulle göra narr av mig och bli ”känd” på min bekostnad? Jag kan ärligt svara Nej. Och när jag ser att de nya bloggarna kör på samma stil som de ovannämda blir jag mörkrädd, för många av dessa har inte ens kommit in i puberteten än, men redan har smutskastningen börjat för en one minute of fame på bloggtoppen. Är det värt det? Kanske. Men om det innebär att håna och såra andra människor för att få en egoboost, så kanske vi borde dra ut kontakten och läsa en självhjälpsbok istället.
Charlotte Bergsten 2010-08-10
Människans lika värde
Igår kväll, försjunken i vardagsrumssoffan, såg jag ett avsnitt av den legendariska dokumentärserien "I en annan del av Köping". För er utan allmänbildning så handlar denna serie om ett gruppboende för utvecklingsstörda och hur deras vardag ser ut. I avsnittet var Tobbe, en i boendet, ute på stan för att köpa sig ett nytt armbandsur eftersom han hade badat sönder sin förra klocka. Micke, Tobbes kompis var också med och tillsammans styrde de in i en klockbutik.
Efter en tids spekulation inne i butiken bestämde sig Tobbe för att köpa en svart klocka. Efter det fick de välja vilket slags armband de skulle ha till uret. Försäljaren öppnar en ask och blottar dess innehåll. I samma veva utbrister Micke; "titta Tobbe! Vi tar den i guld!" Varpå Tobbe snabbt svarar; "Visst fan ska vi ha guld!" Sagt och gjort de köpte en svart klocka med ett guld armband. Efter Tobbes och Mickes reaktion till guldarmbandet sattes min hjärna i obalans. Jag tänkte ärligt och spontant att vad i hela fridens namn skall en mentalt handikappad person med ett guldarmband? De som inte minns hur gamla de är borde väl inte bry sig desto mera om de har ett guldarmband eller ett i plast. Dessa människor vet väl ändå inte innebörden med ett värdeföremål?
Genast efter denna tanke virvlat igenom mej så bubblade min inre moraltant upp och fortsatte tankekedjan åt mej. Hon anmärkte hur fel och ignorant min åsikt var. Fastän min och Tobbes IQ är på olika nivå så är han ändå lika mycket människa som mej och har därmed lika stor rätt att bära guldarmband. Om jag ifrågasätter att de inte kan uppskatta dyra föremål så skall även jag ifrågasätta mej själv. Har jag behörighet att bära guldsmycken så har även alla andra det.
Min moraltant hade helt rätt, men var skall vi dra gränsen? Eller skall vi dra någon överhuvudtaget? Får en fem åring regelrätt bära guldsmycken? Får tiggare utanför Siwa bära dyra ringar? Ja, jag vill inte uttala mej mera i hopp om att slippa få återbesök av moraltanten. Men något gott förde hon ändå med sig. När hon tog mina tankar till debatt blev jag medveten om min negativa inställning till utvecklingsstörda och guldarmband. I och med det så kanske jag lättare kan jobba bort dem och i slutändan kunna se vidare på dokumentärserien utan att ifrågasätta vad Tobbes väljer i livet.
Kim Holm, 9 augusti 2010
Efter en tids spekulation inne i butiken bestämde sig Tobbe för att köpa en svart klocka. Efter det fick de välja vilket slags armband de skulle ha till uret. Försäljaren öppnar en ask och blottar dess innehåll. I samma veva utbrister Micke; "titta Tobbe! Vi tar den i guld!" Varpå Tobbe snabbt svarar; "Visst fan ska vi ha guld!" Sagt och gjort de köpte en svart klocka med ett guld armband. Efter Tobbes och Mickes reaktion till guldarmbandet sattes min hjärna i obalans. Jag tänkte ärligt och spontant att vad i hela fridens namn skall en mentalt handikappad person med ett guldarmband? De som inte minns hur gamla de är borde väl inte bry sig desto mera om de har ett guldarmband eller ett i plast. Dessa människor vet väl ändå inte innebörden med ett värdeföremål?
Genast efter denna tanke virvlat igenom mej så bubblade min inre moraltant upp och fortsatte tankekedjan åt mej. Hon anmärkte hur fel och ignorant min åsikt var. Fastän min och Tobbes IQ är på olika nivå så är han ändå lika mycket människa som mej och har därmed lika stor rätt att bära guldarmband. Om jag ifrågasätter att de inte kan uppskatta dyra föremål så skall även jag ifrågasätta mej själv. Har jag behörighet att bära guldsmycken så har även alla andra det.
Min moraltant hade helt rätt, men var skall vi dra gränsen? Eller skall vi dra någon överhuvudtaget? Får en fem åring regelrätt bära guldsmycken? Får tiggare utanför Siwa bära dyra ringar? Ja, jag vill inte uttala mej mera i hopp om att slippa få återbesök av moraltanten. Men något gott förde hon ändå med sig. När hon tog mina tankar till debatt blev jag medveten om min negativa inställning till utvecklingsstörda och guldarmband. I och med det så kanske jag lättare kan jobba bort dem och i slutändan kunna se vidare på dokumentärserien utan att ifrågasätta vad Tobbes väljer i livet.
Kim Holm, 9 augusti 2010
Hur tänkte du nu, valtion rautatie?
Denna sommar har jag varit ute och interrailat i Europa. Interrailpasset kostade 309€ men i utbyte fick man 22 dagar gratis användande av Europas järnvägar. Vissa undantag finns, nattåg kostar extra, snabbtåg likaså och Albanien är inte med i samarbetet.
Vet inte varför Albanien slopar interrailtänket, men säkert har de någon bra poäng. Jag finner då ingen orsak om varför de inte skulle vara med? Överlag är jag för samarbeten och sånt, se bara på euron. Jag vet inte vad den politiska innebörden är, men i praktiken så har euron underlättat massor för mej när jag har varit ute och tågluffat.
En nackdel till förutom att man inte kan besöka Albanien är att man endast får 50% avdrag på vuxenbiljetten när man reser i landet man köpte passet i. Där tror jag att tanken är att motverka pendlare så att inte de använder sig av interrailpasset. 309€ för 22 dagar, då räcker det med att åka för 14€ per dag för att det skall vara lönt. Nåväl, vi luffade runt i 22 dagar. Åkte ner genom väst och upp genom öst och när passets sista dag var avkryssat befann vi oss i Helsingfors. Vi skulle ändå få 50% avdrag med vårt studiekort, trodde vi. Vi blev vänligt upplysta på centralstationen att de hade dragit in studierabatten för utländska studenter, och i samma veva fick 4500 finländska studenter som studerar utomlands ett litet slag i ansiktet.
Albanien kanske är efter och inte har hunnit diskutera om de skall vara med i interrailsaken eller inte. Men VR då? Statens järnvägar, hur tänkte kostymgubbarna i ledningen där? Efter fyra minuters mentalt skäggskrap kom jag inte på den bakomliggande orsaken till VRs snart tre åriga beslut. Jag försökte sätta mej in i ledningens värld, slöt ögonen och föreställde mej ett bord med många slipsklädda farbröder. Sedan reste sig en av dem och yttrade: "Nu skall vi slopa rabatten för utländska studenter! Tänk om Japans alla studenter kommer hit och åker våra tåg för 50% av vuxenpriset! Hur skulle de se ut på årsredovisningen? På samma gång stjäl de våra kvinnor och köper upp alla digitalkameror på gigantti! Nej mina vänner så får det inte gå till! Låt oss slopa den utländska studierabatten för att förebygga detta framtida scenario!"
Man kanske tror att tågbiljetter i Finland är billiga. 55€ kostar det att ta tåget Helsingfors - Vasa, det är fem euro dyrare än vad det kostar för mej när jag flyger till Stockholm. På tal om fem euro, kommer du på någon bättre orsak till varför VR gjorde som de gjorde så ger jag dej dem...
Kim Holm, 28 juli 2010
Vet inte varför Albanien slopar interrailtänket, men säkert har de någon bra poäng. Jag finner då ingen orsak om varför de inte skulle vara med? Överlag är jag för samarbeten och sånt, se bara på euron. Jag vet inte vad den politiska innebörden är, men i praktiken så har euron underlättat massor för mej när jag har varit ute och tågluffat.
En nackdel till förutom att man inte kan besöka Albanien är att man endast får 50% avdrag på vuxenbiljetten när man reser i landet man köpte passet i. Där tror jag att tanken är att motverka pendlare så att inte de använder sig av interrailpasset. 309€ för 22 dagar, då räcker det med att åka för 14€ per dag för att det skall vara lönt. Nåväl, vi luffade runt i 22 dagar. Åkte ner genom väst och upp genom öst och när passets sista dag var avkryssat befann vi oss i Helsingfors. Vi skulle ändå få 50% avdrag med vårt studiekort, trodde vi. Vi blev vänligt upplysta på centralstationen att de hade dragit in studierabatten för utländska studenter, och i samma veva fick 4500 finländska studenter som studerar utomlands ett litet slag i ansiktet.
Albanien kanske är efter och inte har hunnit diskutera om de skall vara med i interrailsaken eller inte. Men VR då? Statens järnvägar, hur tänkte kostymgubbarna i ledningen där? Efter fyra minuters mentalt skäggskrap kom jag inte på den bakomliggande orsaken till VRs snart tre åriga beslut. Jag försökte sätta mej in i ledningens värld, slöt ögonen och föreställde mej ett bord med många slipsklädda farbröder. Sedan reste sig en av dem och yttrade: "Nu skall vi slopa rabatten för utländska studenter! Tänk om Japans alla studenter kommer hit och åker våra tåg för 50% av vuxenpriset! Hur skulle de se ut på årsredovisningen? På samma gång stjäl de våra kvinnor och köper upp alla digitalkameror på gigantti! Nej mina vänner så får det inte gå till! Låt oss slopa den utländska studierabatten för att förebygga detta framtida scenario!"
Man kanske tror att tågbiljetter i Finland är billiga. 55€ kostar det att ta tåget Helsingfors - Vasa, det är fem euro dyrare än vad det kostar för mej när jag flyger till Stockholm. På tal om fem euro, kommer du på någon bättre orsak till varför VR gjorde som de gjorde så ger jag dej dem...
Kim Holm, 28 juli 2010
Våga säga nej!
Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det är svårt att säga nej på rätt sätt. Skall man säga på skarpen direkt så personen inte vågar fortsätta, eller skall man undvika dem helt och hållet? Idag var en sån dag då jag verkligen fick träna mej i konsten att säga nej.
En skön eftermiddag var jag på promenad i staden. Sommarsolen brassade och mycket folk var i rörelse. Ute på stan var jag inte ensam, där fanns även olika fältförsäljare och allmänt löst folk som ville ha ens pengar. I ögonvrån ser jag hur en telefonförsäljare närmar sig. Jag köper att de försöker sälja sina varor, men när de inte vet att "nej tack" betyder nej tack så är någonting fel.
Efter telefonförsäljaren kom en kvinna fram till mej och tyckte att jag skulle byta elbolag. Elbolag, jag skulle inte kunna bry mej mindre, tänkte jag och svarade kvicktänkt att jag bor i studentkorridor och därmed inte har något att säga till om när det gäller el-abonnemang. "Ha en bra dag" svarade hon. Likt finska försäljare svarar när man upplyser dem att man talar svenska.
Tredje personen var en tjej som frågade mej om jag "visste någonting om mänskliga rättigheter". Hon hade en pärm som lyste 'rädda barnen och bli fadder' om sig. Rent logiskt så uppsöker man en organisation om man vill stöda dem, att bli ryckt i ärmen och påpressad ett fadderbarn borde inte funka. Jag faller inte för det i alla fall. Har jag då ingen skam i kroppen? Barn svälter och dör medan jag lämnar mat på tallriken. Jag vet inte, skulle jag sponsrat fadderbarnet och i samma veva öppnat ett nytt el- och telefonabonnemang? Nja, kanske inte. Jag tror ännu på den filosofin att vill man köpa någonting så handlar man aktivt för att köpa det som köpas skall.
Efter pärm-tjejen började mitt mått bli rågat. Det tar på att gång på gång säga nej och därefter känna sig illa till mods. Om man inte vill känna sig illa till mods så kan man hitta på ursäkter och undanflykter till att inte ge dem ens pengar. Väl längre fram på gågatan ser jag en dragspelsmusikant som spelar en melankolisk melodi. Dum som jag är så fångar jag dennes ögonkontakt varpå musikanten säger hej och nickar ner mot sin kopp. Onej, nu får det räcka, man har hört historier om hur rumänska maffian ligger bakom detta. Musikanten drar in några slantar sedan tar maffian hälften. Tack men nej tack, jag måste verkligen bli bättre på att undvika folk som vill ha mina pengar så jag inte behöver tacka nej hela tiden!
Kim Holm, 6 juli 2010
En skön eftermiddag var jag på promenad i staden. Sommarsolen brassade och mycket folk var i rörelse. Ute på stan var jag inte ensam, där fanns även olika fältförsäljare och allmänt löst folk som ville ha ens pengar. I ögonvrån ser jag hur en telefonförsäljare närmar sig. Jag köper att de försöker sälja sina varor, men när de inte vet att "nej tack" betyder nej tack så är någonting fel.
Efter telefonförsäljaren kom en kvinna fram till mej och tyckte att jag skulle byta elbolag. Elbolag, jag skulle inte kunna bry mej mindre, tänkte jag och svarade kvicktänkt att jag bor i studentkorridor och därmed inte har något att säga till om när det gäller el-abonnemang. "Ha en bra dag" svarade hon. Likt finska försäljare svarar när man upplyser dem att man talar svenska.
Tredje personen var en tjej som frågade mej om jag "visste någonting om mänskliga rättigheter". Hon hade en pärm som lyste 'rädda barnen och bli fadder' om sig. Rent logiskt så uppsöker man en organisation om man vill stöda dem, att bli ryckt i ärmen och påpressad ett fadderbarn borde inte funka. Jag faller inte för det i alla fall. Har jag då ingen skam i kroppen? Barn svälter och dör medan jag lämnar mat på tallriken. Jag vet inte, skulle jag sponsrat fadderbarnet och i samma veva öppnat ett nytt el- och telefonabonnemang? Nja, kanske inte. Jag tror ännu på den filosofin att vill man köpa någonting så handlar man aktivt för att köpa det som köpas skall.
Efter pärm-tjejen började mitt mått bli rågat. Det tar på att gång på gång säga nej och därefter känna sig illa till mods. Om man inte vill känna sig illa till mods så kan man hitta på ursäkter och undanflykter till att inte ge dem ens pengar. Väl längre fram på gågatan ser jag en dragspelsmusikant som spelar en melankolisk melodi. Dum som jag är så fångar jag dennes ögonkontakt varpå musikanten säger hej och nickar ner mot sin kopp. Onej, nu får det räcka, man har hört historier om hur rumänska maffian ligger bakom detta. Musikanten drar in några slantar sedan tar maffian hälften. Tack men nej tack, jag måste verkligen bli bättre på att undvika folk som vill ha mina pengar så jag inte behöver tacka nej hela tiden!
Kim Holm, 6 juli 2010
Du kan få din drömpartner - om du är man!
Hormonstinna universitetsstudenter med tafatt gångstil. Blyga och allmänt missanpassade i sociala miljöer. Vem är det jag beskriver? Leta runt i tankarna och gissa! Tyvärr, det är varken ingenjörerna eller historikerna. För att avslöja persontypen jag beskrev så är det faktiskt ingen som studerar på universitet. Jag tänker på huvudrollskaraktären i en skild typ av amerikanska komedier.
American Pie är den mest kända för denna genre. Vet inte om genren finns överhuvudtaget men konceptet är liknande. Det handlar ofta om en tönt och dennes kompisgäng. Hur dessa bortkomna herrar har problem med kärleken. De är trötta på att leva i misär och med daglig självbefläckelse. En dag bestämmer de sig för att vända misären till lycka och tar därefter upp kampen om att få kvinnor på fall. Tönten nöjer sig inte med medel utan siktar direkt på skolans prinsessa. Han lovar sig själv att henne skall han bli tillsammans med, även om det blir det sista han gör. Det är som bäddat för succée. Ta en tönt med motoriska handikapp och en kaxig tjej som vet att hon är en pudding. Bara att luta sig tillbaka skratta åt hans misslyckande men ändå glädja sig åt hans utveckling och framsteg i sitt äventyr.
Hittills under sommarlovet har jag hunnit plöja igenom några filmer i denna nisch. Kan ej förklara vad jag finner i dem, de är bara roliga. Dessutom sitter dessa filmer som hand i handske efter en termin späckat med skollitteratur och "riktig" kunskap. Nu på sommaren är det dags att nollställa hjärnan och fylla den med shafs igen.
Efter jag såg klart filmen "She's out of my league" slog mej tanken om ett nytt filmkoncept. Jag har aldrig sett det, men finns det filmer som är tvärtom? Där det handlar om tjocka kufiska tjejer och hur dessa jobbar sig upp för att få skolans hunk. Varför översköljs vi män med nördfilmer där budskapet är detsamma att man kan få tjejer fastän man inte är cool. Men hur är det för s.k. fula tjejer? Var får de sitt hopp ifrån? Kanske man inte skall grunda sitt hopp från amerikanska komedier men lite ologiskt är det att det inte finns motsvarande filmer där flickan är tönten.
Kim Holm, 11 juni 2010
American Pie är den mest kända för denna genre. Vet inte om genren finns överhuvudtaget men konceptet är liknande. Det handlar ofta om en tönt och dennes kompisgäng. Hur dessa bortkomna herrar har problem med kärleken. De är trötta på att leva i misär och med daglig självbefläckelse. En dag bestämmer de sig för att vända misären till lycka och tar därefter upp kampen om att få kvinnor på fall. Tönten nöjer sig inte med medel utan siktar direkt på skolans prinsessa. Han lovar sig själv att henne skall han bli tillsammans med, även om det blir det sista han gör. Det är som bäddat för succée. Ta en tönt med motoriska handikapp och en kaxig tjej som vet att hon är en pudding. Bara att luta sig tillbaka skratta åt hans misslyckande men ändå glädja sig åt hans utveckling och framsteg i sitt äventyr.
Hittills under sommarlovet har jag hunnit plöja igenom några filmer i denna nisch. Kan ej förklara vad jag finner i dem, de är bara roliga. Dessutom sitter dessa filmer som hand i handske efter en termin späckat med skollitteratur och "riktig" kunskap. Nu på sommaren är det dags att nollställa hjärnan och fylla den med shafs igen.
Efter jag såg klart filmen "She's out of my league" slog mej tanken om ett nytt filmkoncept. Jag har aldrig sett det, men finns det filmer som är tvärtom? Där det handlar om tjocka kufiska tjejer och hur dessa jobbar sig upp för att få skolans hunk. Varför översköljs vi män med nördfilmer där budskapet är detsamma att man kan få tjejer fastän man inte är cool. Men hur är det för s.k. fula tjejer? Var får de sitt hopp ifrån? Kanske man inte skall grunda sitt hopp från amerikanska komedier men lite ologiskt är det att det inte finns motsvarande filmer där flickan är tönten.
Kim Holm, 11 juni 2010
Lokalpatriotism dragen till sin spets
Redan när jag var liten var det ett ständigt prat om vilken by som var den bästa. På lågstadiegården levererades argument mellan barn från respektive byar. ”Vår by är bäst för den har en butik!” Lokal patriotismen tände till i de övriga barnen som inte kom från butikbyn. ”Vår by har en bank där man kan ta ut pengar, de har inte er by!” Mat och pengar är förvisso viktiga aspekter i vårt moderna liv men nöje är också viktigt. Ett tredje argument berörde just det. ”Vår by e bäst för den har en pulkbacke!” Alla bybarn hade sina poänger, men komma överens ville de inte.
Inget fel på lokal patriotismen. Bra att barn är stolta över sin by, men när detta utvecklas från att tala gott om sin by till att tala skit om andras, då är vi ute och cyklar. I högstadiet fortsatte kampen, men variabler lades till. Klädstil var den största. Min högstadietid var på tidiga 00-talet och jag var en så kallad ”huppare”. Vi utmärktes med hängande byxor och luvtröja. Vi ansåg oss själva som de snyggaste och coolaste. Vi ville gärna regera över högstadiets långa korridorer, men så enkelt var det inte. De så kallade ”bombarna” stod i vår väg och de var den andra stora klädstilen. De utmärktes med sin tuffa attityd, svarta utstyrsel och medfödda kärlek till Iron Maiden.
Vi, hupparna talade gott om vår egna grupp men onödigt stor fokus fanns på att trycka ner bombarna. Så seriösa var vi ändå inte, att göra upp öga mot öga skedde sällan. Glåpord och skitsnack var mer på menyn. Vi kunde ironiskt härma deras stil, deras kaxiga attityd och deras kärlek till heavy metal. Det hela avslutades med high-fives för att styrka på att vi är de coola katterna. Bombarna å andra sidan var inga änglar heller, spontant var de de som började (säger jag som huppare) från ingenstans kunde de ropa glåpord. Ofta med samma innebörd där de ifrågasatte vår sexuella läggning. I stort vågar jag säga att det var ett ömsesidigt förhållande.
Nu då? Nu är jag student och vet förhoppningsvis bättre. Någonstans i hjärnan finns lokal patrioten som älskar sin by. Inget fel med det, poängen är dock att belysa hur stor vikt vi människor lägger på grupptillhörighet. Hur viktigt det är för oss att veta vart vi hör, vem vi är. Det har sina fördelar, det har sina nackdelar. Slutsatsen är att vi inte skall bedöma resten av världen utifrån vår lilla grupp. I vissa länder äter man hund, i vissa delar bär man slöja och i vissa byar kan en pulkbacke vara det mest värdefulla.
Kim Holm, 25 maj 2010
Inget fel på lokal patriotismen. Bra att barn är stolta över sin by, men när detta utvecklas från att tala gott om sin by till att tala skit om andras, då är vi ute och cyklar. I högstadiet fortsatte kampen, men variabler lades till. Klädstil var den största. Min högstadietid var på tidiga 00-talet och jag var en så kallad ”huppare”. Vi utmärktes med hängande byxor och luvtröja. Vi ansåg oss själva som de snyggaste och coolaste. Vi ville gärna regera över högstadiets långa korridorer, men så enkelt var det inte. De så kallade ”bombarna” stod i vår väg och de var den andra stora klädstilen. De utmärktes med sin tuffa attityd, svarta utstyrsel och medfödda kärlek till Iron Maiden.
Vi, hupparna talade gott om vår egna grupp men onödigt stor fokus fanns på att trycka ner bombarna. Så seriösa var vi ändå inte, att göra upp öga mot öga skedde sällan. Glåpord och skitsnack var mer på menyn. Vi kunde ironiskt härma deras stil, deras kaxiga attityd och deras kärlek till heavy metal. Det hela avslutades med high-fives för att styrka på att vi är de coola katterna. Bombarna å andra sidan var inga änglar heller, spontant var de de som började (säger jag som huppare) från ingenstans kunde de ropa glåpord. Ofta med samma innebörd där de ifrågasatte vår sexuella läggning. I stort vågar jag säga att det var ett ömsesidigt förhållande.
Nu då? Nu är jag student och vet förhoppningsvis bättre. Någonstans i hjärnan finns lokal patrioten som älskar sin by. Inget fel med det, poängen är dock att belysa hur stor vikt vi människor lägger på grupptillhörighet. Hur viktigt det är för oss att veta vart vi hör, vem vi är. Det har sina fördelar, det har sina nackdelar. Slutsatsen är att vi inte skall bedöma resten av världen utifrån vår lilla grupp. I vissa länder äter man hund, i vissa delar bär man slöja och i vissa byar kan en pulkbacke vara det mest värdefulla.
Kim Holm, 25 maj 2010
Tänk om Grekland går i konkurs?
Kalla mej oinsatt men detta med Grekland kom verkligen överraskat för mej. Bilden av mitt Grekland har alltid varit ett medelhavs paradis. Det är dit man åker om man vill lyxa till det.
Min bild har reviderats, Grekland har verkligen "lyxat till det". Landet ligger 3.000 miljarder kronor på minus. Inte illa, hur lyckas man med det? Ett smart drag var att de ordnade OS 2004. Gissa vad det kostade? Jo, inte mindre än 300 miljarder kronor! Som bonus används endast en av de 22 nybyggda OS-arenorna ännu idag, resten förfaller.
Det andra är att trixa med statistiken, säg att ekonomin är jättebra. Kanske EU tycker att ert land är stabilt då. Strunta i morgondagen, blåljug bara så landet får skina en liten stund. Och nu skiner det verkligen. Öppna bara en dagstidning eller slå på teven. Eller fråga de som satte eld på banken där nere, de tyckte säkert att det sken.
Hur skall landet komma på fötter igen? De skär ner på allt, höjer momsen, stänger igen statliga inrättningar. Grekland går verkligen i nerförsbacke, eller i uppförsbacke, beror på hur man vill se det. Men tänk om hela landet går i konkurs? Ett land är trots allt som ett stort företag. Länder runt om i världen skickar i skrivande stund pengar till landet i söder, i hopp om att stabilisera läget. Tänk om det inte funkar? Tänk om allas vårt Grekland går i konkurs? Vad händer då? Har någon numret till Kamprad? Ring honom och säg att han skall köpa upp halvön. Mycket ris till Republiken Grekland, men låt ingen skugga falla över landet och dess befolkning. Om någon skugga skall falla så är det över högdjuren som satte landet in den sits de nu är i. Tanken var god, men den slutade i magplask och tyvärr är det inte över ännu.
För att knyta ihop säcken så kan vi sammanfatta att Grekland och dess styre inte riktigt drog i de rätta trådarna för att höja landet attraktivitet, de skulle inte ha behövt göra det för mej i alla fall. Jag tycker om Grekland som det är. Låt mej ha kvar min gamla bild om ett paradisland där kvinnorna är fagra och männen är håriga. Snälla.
Kim Holm, 7 maj 2010
Min bild har reviderats, Grekland har verkligen "lyxat till det". Landet ligger 3.000 miljarder kronor på minus. Inte illa, hur lyckas man med det? Ett smart drag var att de ordnade OS 2004. Gissa vad det kostade? Jo, inte mindre än 300 miljarder kronor! Som bonus används endast en av de 22 nybyggda OS-arenorna ännu idag, resten förfaller.
Det andra är att trixa med statistiken, säg att ekonomin är jättebra. Kanske EU tycker att ert land är stabilt då. Strunta i morgondagen, blåljug bara så landet får skina en liten stund. Och nu skiner det verkligen. Öppna bara en dagstidning eller slå på teven. Eller fråga de som satte eld på banken där nere, de tyckte säkert att det sken.
Hur skall landet komma på fötter igen? De skär ner på allt, höjer momsen, stänger igen statliga inrättningar. Grekland går verkligen i nerförsbacke, eller i uppförsbacke, beror på hur man vill se det. Men tänk om hela landet går i konkurs? Ett land är trots allt som ett stort företag. Länder runt om i världen skickar i skrivande stund pengar till landet i söder, i hopp om att stabilisera läget. Tänk om det inte funkar? Tänk om allas vårt Grekland går i konkurs? Vad händer då? Har någon numret till Kamprad? Ring honom och säg att han skall köpa upp halvön. Mycket ris till Republiken Grekland, men låt ingen skugga falla över landet och dess befolkning. Om någon skugga skall falla så är det över högdjuren som satte landet in den sits de nu är i. Tanken var god, men den slutade i magplask och tyvärr är det inte över ännu.
För att knyta ihop säcken så kan vi sammanfatta att Grekland och dess styre inte riktigt drog i de rätta trådarna för att höja landet attraktivitet, de skulle inte ha behövt göra det för mej i alla fall. Jag tycker om Grekland som det är. Låt mej ha kvar min gamla bild om ett paradisland där kvinnorna är fagra och männen är håriga. Snälla.
Kim Holm, 7 maj 2010
Nostalgitrippar
Tänk att en liten pryl eller sak kan kasta en bakåt i tiden. Att vissa händelser eller ljud förknippas med gamla minnen. Nostalgi är en härlig känsla som tar fram angenäma minnen från det förflutna.
Kikar vi upp definitionen för nostalgi finner vi just att dess betydelse är en angenäm tillbakalängtande känsla av igenkännande av något som varit tidigare. Ofta positiv, men kan även vara sorgset. Ordet myntades 1678 av en läkarstudent, men då var innebörden något helt annat än idag. Ordets betydelse då var en medicinsk diagnostisk term för personer som led av en "sjuklig hemlängtan". För att ytterligare kika upp varifrån ordet härstammar kan vi titta på de grekiska orden nostos som betyder hem och algos vars betydelse är sjuka.
Med kuriosan över skall jag berätta om en flashback tillika nostalgikänsla som bokstavligen översköljde mej. Det var i duschen det hela hände. När jag var liten hade vi alltid stora schampoflaskor som man tvättade både håret och kroppen med. Men allt eftersom jag blev äldre blev det ohäftigt med familypackflaskor. Då skulle det vara duschtvålar i svarta förpackningar med hemliga substanser i som gjorde en oemotståndlig. Dock på äldre dar har jag övergått till familypacken igen, de är förmånligare och doftar fräschare.
Mitt i den fysiska förfriskningen (läs: duschen) så svider familypacktvålen till i ögonen och jag förflyttas tio år bakåt i tiden. En grymt mysig känsla, jag mindes exakt hur det var att gå i lågstadiet. Jag var tio år för en millisekund. Tydligen var denna svidning en vanlig företeelse då jag var mindre och fungerade idag som avlösare för min nostalgiska känsla.
Att känna duschtvål i ögonen är kanske inte någonting man vill ha frivilligt, men detta gjorde verkligen min dag. Hur kunde denna händelse skapa en så kraftig tillbakablick? Ibland tittar jag på gamla bilder från när jag var liten, men då är känslan inte lika stark. Kanske fysiska känslor gör starkare intryck än de visuella? Det kan vi bara spekulera om, det ända vi kan säga med säkerhet är att nostalgi en gång var en sjukdom men numera kan fungera som tidsmaskin.
Kim Holm, 3 maj 2010
Kikar vi upp definitionen för nostalgi finner vi just att dess betydelse är en angenäm tillbakalängtande känsla av igenkännande av något som varit tidigare. Ofta positiv, men kan även vara sorgset. Ordet myntades 1678 av en läkarstudent, men då var innebörden något helt annat än idag. Ordets betydelse då var en medicinsk diagnostisk term för personer som led av en "sjuklig hemlängtan". För att ytterligare kika upp varifrån ordet härstammar kan vi titta på de grekiska orden nostos som betyder hem och algos vars betydelse är sjuka.
Med kuriosan över skall jag berätta om en flashback tillika nostalgikänsla som bokstavligen översköljde mej. Det var i duschen det hela hände. När jag var liten hade vi alltid stora schampoflaskor som man tvättade både håret och kroppen med. Men allt eftersom jag blev äldre blev det ohäftigt med familypackflaskor. Då skulle det vara duschtvålar i svarta förpackningar med hemliga substanser i som gjorde en oemotståndlig. Dock på äldre dar har jag övergått till familypacken igen, de är förmånligare och doftar fräschare.
Mitt i den fysiska förfriskningen (läs: duschen) så svider familypacktvålen till i ögonen och jag förflyttas tio år bakåt i tiden. En grymt mysig känsla, jag mindes exakt hur det var att gå i lågstadiet. Jag var tio år för en millisekund. Tydligen var denna svidning en vanlig företeelse då jag var mindre och fungerade idag som avlösare för min nostalgiska känsla.
Att känna duschtvål i ögonen är kanske inte någonting man vill ha frivilligt, men detta gjorde verkligen min dag. Hur kunde denna händelse skapa en så kraftig tillbakablick? Ibland tittar jag på gamla bilder från när jag var liten, men då är känslan inte lika stark. Kanske fysiska känslor gör starkare intryck än de visuella? Det kan vi bara spekulera om, det ända vi kan säga med säkerhet är att nostalgi en gång var en sjukdom men numera kan fungera som tidsmaskin.
Kim Holm, 3 maj 2010
Lilla Island äger luften
Tänka sig att den lilla holmen kunde ha så stort inflytande. När har Island någonsin haft så stor makt över europa?
Island, en gammal ö som uppkom tack vare vulkaner. Island, ett land som är mest känd för sina små ponnyer. Island, 300.000 låtsas skandinaver med för liten genpool. Vad är detta för lilleputtland som kommer och sprider svart aska över vårt europa. Vad drar Island till stacken? De är bara i vägen med sina gejsrar och långhåriga hästar.
Som de flesta vet så drabbas halva europa av Islands vulkanutbrott. Samtliga flygplatser är stängda i norra europa, inga flygplan får lyfta från sina startbanor på grund av Eyjafjallajökulls aska som försämrar synen för piloterna. Resenärer kan inte resa dit de planerat, de oroar sig över uteblivna reseersättningar. Fy bubblan för Island, allt är bara negativt... Kunde ni inte hållit askan för er själva och era ingifta kusiner. Man frågar sig; var är haken? Eller finns det någon hake alls.
Tänk om det fanns en hake, vänd på steken och se fördelarna med det hela. Inga flygplan får lyfta. Se det positiva, inga avgaser från norra europas flygplan i flera dagar. De gröna borde jubla och göra Eyjafjallajökull till global miljökämpe! Istället för earth hour, låt Eyjafjallajökulls kasta upp mera magma.
"Tänka fritt är stort men tänka rätt är större" Så står det skrivet vid universitets aulan. Är det just vad Island har gjort. Drar de sitt strå till stacken och värnar om moder jord till kostnad på att folk som jag driver med dem och att resenärer gnäller. Om vi skall gå i Islands fotspår och tänka i deras tankebanor, vilka andra naturfenomen kan påverka människans utsläpp?
Ett exempel är i landsbygden, där är det ganska så vanligt med strömavbrott. Nu som då faller ett träd över ledningen som tillför elektricitet till byn och då blir samhället utan el för en tid. Låt vinden blåsa omkull träd så minskar vi elåtgången!
Island kan slå sig själva på bröstet för att de lyckas påverka en halv kontinent, vi andra kan bara stå och avundas vulkanen Eyjafjallajökull som bidrar mer till klimatet än våra lågenergilampor. Det ända rätta vi kan göra är att ta en yxa, bege sig till närmaste by och hugg ner ett träd.
Kim Holm, 16 april 2010
Island, en gammal ö som uppkom tack vare vulkaner. Island, ett land som är mest känd för sina små ponnyer. Island, 300.000 låtsas skandinaver med för liten genpool. Vad är detta för lilleputtland som kommer och sprider svart aska över vårt europa. Vad drar Island till stacken? De är bara i vägen med sina gejsrar och långhåriga hästar.
Som de flesta vet så drabbas halva europa av Islands vulkanutbrott. Samtliga flygplatser är stängda i norra europa, inga flygplan får lyfta från sina startbanor på grund av Eyjafjallajökulls aska som försämrar synen för piloterna. Resenärer kan inte resa dit de planerat, de oroar sig över uteblivna reseersättningar. Fy bubblan för Island, allt är bara negativt... Kunde ni inte hållit askan för er själva och era ingifta kusiner. Man frågar sig; var är haken? Eller finns det någon hake alls.
Tänk om det fanns en hake, vänd på steken och se fördelarna med det hela. Inga flygplan får lyfta. Se det positiva, inga avgaser från norra europas flygplan i flera dagar. De gröna borde jubla och göra Eyjafjallajökull till global miljökämpe! Istället för earth hour, låt Eyjafjallajökulls kasta upp mera magma.
"Tänka fritt är stort men tänka rätt är större" Så står det skrivet vid universitets aulan. Är det just vad Island har gjort. Drar de sitt strå till stacken och värnar om moder jord till kostnad på att folk som jag driver med dem och att resenärer gnäller. Om vi skall gå i Islands fotspår och tänka i deras tankebanor, vilka andra naturfenomen kan påverka människans utsläpp?
Ett exempel är i landsbygden, där är det ganska så vanligt med strömavbrott. Nu som då faller ett träd över ledningen som tillför elektricitet till byn och då blir samhället utan el för en tid. Låt vinden blåsa omkull träd så minskar vi elåtgången!
Island kan slå sig själva på bröstet för att de lyckas påverka en halv kontinent, vi andra kan bara stå och avundas vulkanen Eyjafjallajökull som bidrar mer till klimatet än våra lågenergilampor. Det ända rätta vi kan göra är att ta en yxa, bege sig till närmaste by och hugg ner ett träd.
Kim Holm, 16 april 2010
Folk i fack
Släktet homo sapiens har funnits i flera hundra tusen år, den första civilisationen uppkom för endast ett par tusen år sedan. Inte konstigt att mekanismer som var av värde för den tidiga människan ännu finns kvar i dagens "moderna" människohjärna.
Allt började när vi var apor, då var det användbart att kunna placera djur i olika fack. Tänk er lille homo sapiens för hundra tusen år sen. Han smyger runt med en vass sten, letar efter ett passligt byte. Då var det av värde att veta om lejonen och att dessa är farliga. Lille homo sapiens visste även att rådjur kan man ge sig på. De vågar inte attackera så bara man överlistar det kan man få sig mat så det räcker och blir över. Dessa kunskaper att döma djur vid första anblick var av värde. Lille homo sapiens behövde inte vid varje möte analysera djuret och se hur det beter sig för att dra slutsatsen om den är farlig eller ej. Detta var en automatisk mekanism som ökade lille homo sapiens överlevnadschans.
I dagens samhälle möter vi sällan på lejon och farliga djur, endast om vi aktivt söker upp dem (eller höll till vid Cirkelvägen 2008 då Vasa stad fick besök av en brunbjörn). Som sagt vi lever i en värld utan faror för djur men har fortfarande kvar dess försvarsmekanism.
Denna mekanism underlättar för hjärnan. Vi behöver inte lägga energi på att analysera hur personen verkligen är, bara att slänga denne i ett stereotypiskt fack. Är personen en man så tycker denne om bilar, är personen en kvinna tycker denne om barn eller är personen en katolsk präst så tycker denne om små pojkar.
Hur bra är det egentligen att vid första anblick döma och kategorisera en person? Är det inte bättre att låta personen tala för sig själv och visa sitt sanna jag? Att spränga sina stereotyper är ett nöje, överlista ens apmekanism likaså. Det är smidigt att dra alla över en kam men då ger man inte personen en chans att visa sitt riktiga jag.
Kim Holm, 13 april 2010
Allt började när vi var apor, då var det användbart att kunna placera djur i olika fack. Tänk er lille homo sapiens för hundra tusen år sen. Han smyger runt med en vass sten, letar efter ett passligt byte. Då var det av värde att veta om lejonen och att dessa är farliga. Lille homo sapiens visste även att rådjur kan man ge sig på. De vågar inte attackera så bara man överlistar det kan man få sig mat så det räcker och blir över. Dessa kunskaper att döma djur vid första anblick var av värde. Lille homo sapiens behövde inte vid varje möte analysera djuret och se hur det beter sig för att dra slutsatsen om den är farlig eller ej. Detta var en automatisk mekanism som ökade lille homo sapiens överlevnadschans.
I dagens samhälle möter vi sällan på lejon och farliga djur, endast om vi aktivt söker upp dem (eller höll till vid Cirkelvägen 2008 då Vasa stad fick besök av en brunbjörn). Som sagt vi lever i en värld utan faror för djur men har fortfarande kvar dess försvarsmekanism.
Denna mekanism underlättar för hjärnan. Vi behöver inte lägga energi på att analysera hur personen verkligen är, bara att slänga denne i ett stereotypiskt fack. Är personen en man så tycker denne om bilar, är personen en kvinna tycker denne om barn eller är personen en katolsk präst så tycker denne om små pojkar.
Hur bra är det egentligen att vid första anblick döma och kategorisera en person? Är det inte bättre att låta personen tala för sig själv och visa sitt sanna jag? Att spränga sina stereotyper är ett nöje, överlista ens apmekanism likaså. Det är smidigt att dra alla över en kam men då ger man inte personen en chans att visa sitt riktiga jag.
Kim Holm, 13 april 2010
Kärlek till IKEA <3
Idag kom jag underfund med att Ingvar är en rätt shysst prick. Ingvar Kamprad, ni vet killen som tänker bygga hus invid motorvägen nära Airport Park. Rätt glassigt ändå att bygga hus på ett sådant ställe.
Folk säger att han har slagit upp hus i 44 länder, inte dåligt det. Idag besökte jag ett utav dem. Jag blir inte direkt till mej av att köpa produkter som man själv får bygga ihop. Ingen succée idé tycker jag. Vet inte riktigt hur Ingvar tänkte där, men han är väl nöjd ändå. Ja, som sagt, jag besökte att av hans hus idag. Det ryktades att det fanns en gigantisk restaurang mitt i smeten någonstans. Jag och tjejen lade ingen notis till prisvärda lampor eller billiga hyllor. Vi var här för att äta!
Poff! Mitt i hans hus, som ungdomarna kallar butik, uppenbarar sig en stor restaurang. Vi hade begett oss hit enkom för att få äta fin husmanskost för en ringa slant. Vi skummade igenom menyn. ”Dagens vegetariska.” Nej, nej, inga morötter här inte. ”Mellanstor köttbullemeny, 15st.” Nja, säkert finns det bättre. ”Stor köttbullemeny, 20st.” Nu börjar vi tala! 20 bullar slinker alltid ner! Till sist ser vi den: ”Stekt kyckling med bearnaisesås.” BINGO, vi har en vinnare!
Jag beställde min kyckling och bad om extra bearnaisesås. Köksan nickar och smäller på två stora skopor. Sweet, jag älskar det här stället. Vi knallar med lätta steg vidare mot kassan. Kassakillen hälsar snällt och säger: ”Det blir 65 kronor, men sätter du till fem kronor får du också en kokosboll.” Sweet, lätt jag skall ha en kokosboll!
Nu kanske ni tror: ”Oj, oj, vilken lottokille Kim är.” Dubbla slevar bearnaisesås och en kokosboll för motsvarande 50 cent på köpet. Men, som de brukar säga på TV-shop, det kommer mer! Vi skulle självfallet ha någonting att dricka till den fina kyckling. Och försök gissa vad jag ser vid läsktapparna. Jo, på en lapp ovanför bänken står det: ”Fri påfyllning.” Sweet, Ingvar vet hur man stryker medhårs!
Det finns ett talesätt som jag tror Ingvar har bakom örat: ”Vägen till mannens hjärta går genom magen.” Jag är i alla fall helt såld.
Kim Holm, 28 mars 2010
Folk säger att han har slagit upp hus i 44 länder, inte dåligt det. Idag besökte jag ett utav dem. Jag blir inte direkt till mej av att köpa produkter som man själv får bygga ihop. Ingen succée idé tycker jag. Vet inte riktigt hur Ingvar tänkte där, men han är väl nöjd ändå. Ja, som sagt, jag besökte att av hans hus idag. Det ryktades att det fanns en gigantisk restaurang mitt i smeten någonstans. Jag och tjejen lade ingen notis till prisvärda lampor eller billiga hyllor. Vi var här för att äta!
Poff! Mitt i hans hus, som ungdomarna kallar butik, uppenbarar sig en stor restaurang. Vi hade begett oss hit enkom för att få äta fin husmanskost för en ringa slant. Vi skummade igenom menyn. ”Dagens vegetariska.” Nej, nej, inga morötter här inte. ”Mellanstor köttbullemeny, 15st.” Nja, säkert finns det bättre. ”Stor köttbullemeny, 20st.” Nu börjar vi tala! 20 bullar slinker alltid ner! Till sist ser vi den: ”Stekt kyckling med bearnaisesås.” BINGO, vi har en vinnare!
Jag beställde min kyckling och bad om extra bearnaisesås. Köksan nickar och smäller på två stora skopor. Sweet, jag älskar det här stället. Vi knallar med lätta steg vidare mot kassan. Kassakillen hälsar snällt och säger: ”Det blir 65 kronor, men sätter du till fem kronor får du också en kokosboll.” Sweet, lätt jag skall ha en kokosboll!
Nu kanske ni tror: ”Oj, oj, vilken lottokille Kim är.” Dubbla slevar bearnaisesås och en kokosboll för motsvarande 50 cent på köpet. Men, som de brukar säga på TV-shop, det kommer mer! Vi skulle självfallet ha någonting att dricka till den fina kyckling. Och försök gissa vad jag ser vid läsktapparna. Jo, på en lapp ovanför bänken står det: ”Fri påfyllning.” Sweet, Ingvar vet hur man stryker medhårs!
Det finns ett talesätt som jag tror Ingvar har bakom örat: ”Vägen till mannens hjärta går genom magen.” Jag är i alla fall helt såld.
Kim Holm, 28 mars 2010
Ett riktigt orginal
När man beskriver en person med ordet speciell så kan det tolkas på olika sätt. En speciell människa kan antingen vara en socialt missanpassad kuf eller en genuint skön lirare. Alla känner vi någon i dessa kategorier. Jag vill dela med mej och berätta om en kursare till mej som sannerligen är en speciell filur. Ni bestämmer själv om denne är skön eller konstig.
Första gången jag stötte på denne person var när min dåvarande kurs var bjuden på gratis bio. Vi var alla rätt så nya studenter och detta var ett slags evenemang där man fick träffa folket på kursen. Vi stod alla grupperade i små grupper, tittade blygt runt oss och försäkrade varandra om att vi var på rätt plats. ”Visst skulle vi träffas klockan fem utanför filmstaden?”
Inga stora saker skedde, ledaren för träffen hade uppenbarat sig och höll raskt på att dela ut biljetterna till eftermiddagsbion. En liten kö bildas till biljettutdelaren, folk börjar röra på sig. Men mitt i det stilla tumultet så kommer han. Kufen/liraren i all sin prakt, han smyger lätt upp till ledaren, bryter sig först i kön och frågar snällt: ”Kan jag få en biobiljett?” Alla tittar på typen som ställde sig först i kön, men han bryr sig inte.
Folk kan vara disträ, han kanske bara var sjukt peppad för bio? Det vet man aldrig. Nåväl, jag släpper hela incidenten och börjar tänka på andra saker. Jag filosoferar stilla hur filmen kommer att vara, försäkrar mej att jag har kvar biljetten i plånboken. Utför andra ritualer; går på toalett, köper godis.
När jag kommer tillbaka från kiosken ser jag köbrytaren igen, och jag reagerar åter på honom, mina ögon fångar upp en sak i hans hand. Han håller i en genomskinlig plastpåse och i den har han ett dussintal tomma toalettrullar. Nu blir jag rädd, tomma toalettrullar i en plastpåse är inte okej i min världsbild. Vet inte varför, kanske jag som är konstig. Rädd blir jag i alla fall. Steget från toalettrullar till dynamitbälten är inte långt i min värld. De facto att han ännu har på sig sin cykelhjälm gör inte saken bättre...
Våga gå din egen väg, våga vara den du är, strunta i vad andra tycker och säger, bara du gör det som känns rätt för dej. Det är visa ord som jag tror på, men var skall man dra gränsen? Var min rädsla för köbrytaren berättigad? Eller hade han ett större syfte med sina toalettrullar? Sådana frågor vill jag ha svar på. Jag skulle vilja fråga honom, men det kommer jag nog aldrig att våga.
Kim Holm, 16 mars 2010
Första gången jag stötte på denne person var när min dåvarande kurs var bjuden på gratis bio. Vi var alla rätt så nya studenter och detta var ett slags evenemang där man fick träffa folket på kursen. Vi stod alla grupperade i små grupper, tittade blygt runt oss och försäkrade varandra om att vi var på rätt plats. ”Visst skulle vi träffas klockan fem utanför filmstaden?”
Inga stora saker skedde, ledaren för träffen hade uppenbarat sig och höll raskt på att dela ut biljetterna till eftermiddagsbion. En liten kö bildas till biljettutdelaren, folk börjar röra på sig. Men mitt i det stilla tumultet så kommer han. Kufen/liraren i all sin prakt, han smyger lätt upp till ledaren, bryter sig först i kön och frågar snällt: ”Kan jag få en biobiljett?” Alla tittar på typen som ställde sig först i kön, men han bryr sig inte.
Folk kan vara disträ, han kanske bara var sjukt peppad för bio? Det vet man aldrig. Nåväl, jag släpper hela incidenten och börjar tänka på andra saker. Jag filosoferar stilla hur filmen kommer att vara, försäkrar mej att jag har kvar biljetten i plånboken. Utför andra ritualer; går på toalett, köper godis.
När jag kommer tillbaka från kiosken ser jag köbrytaren igen, och jag reagerar åter på honom, mina ögon fångar upp en sak i hans hand. Han håller i en genomskinlig plastpåse och i den har han ett dussintal tomma toalettrullar. Nu blir jag rädd, tomma toalettrullar i en plastpåse är inte okej i min världsbild. Vet inte varför, kanske jag som är konstig. Rädd blir jag i alla fall. Steget från toalettrullar till dynamitbälten är inte långt i min värld. De facto att han ännu har på sig sin cykelhjälm gör inte saken bättre...
Våga gå din egen väg, våga vara den du är, strunta i vad andra tycker och säger, bara du gör det som känns rätt för dej. Det är visa ord som jag tror på, men var skall man dra gränsen? Var min rädsla för köbrytaren berättigad? Eller hade han ett större syfte med sina toalettrullar? Sådana frågor vill jag ha svar på. Jag skulle vilja fråga honom, men det kommer jag nog aldrig att våga.
Kim Holm, 16 mars 2010
Sockerstinna barn och Markoolios solglasögon
Det är alltid lika spännande att se en TV-kändis på riktigt. På något sätt hör de inte hemma i den verkliga världen och när man väl stöter på en så tar det en stund för ens huvud att koppla om och inse att man inte tittar på TV.
Jag har alltid varit fascinerad av dessa kändisar. Allt från Arne Hegerfors till Lars Ohly. Jag kan inte sätta fingret på varför, det bara är så. Jag minns min första kändis jag såg med egna ögon. Det var Markoolio när han uppträdde vid Kvevlax UF.
På den tiden var Markoolio gud, han regerade musikscenen med sin humor och sina rappa rim. Detta möte med Markoolio var även första gången jag var på en konsert, så det blev mycket av det goda. Har vaga minnen utav hela eventet, men jag var i alla fall så pass liten att lördagsgodis och burkpantning var viktiga punkter i vardagen. Det var även på den tiden man fann nöje med idiotiska åtagande. Vid Kvevlax UF hittade jag och mina vänner en gigantisk högtalare intill scenen som vi imponerades av och utmanade varandra om vem som vågade ha örat intill den längst tid. Kvällen var perfekt. Detta lilla nöje förde oss sakta i extas.
Markoolio röjde på scen med dunder och brak. Han körde sina hits, därav den nyaste dängan Millennium två. Fina tjejer dansade koreografiskt och Marko hoppade vilt runt. Han var iklädd det som utmärkte honom på den tiden; gula solglasögon och stora skjortor. Denna afton var perfekt; Markoolio på scen, godis i munnen och tillsammans med goda vänner huvuden inuti en 120 decibels högtalare. Vi levde i nuet och trodde allt var möjligt, men detta var bara början av vad som komma skulle.
Konserten började lida mot sitt slut och Markoolio lade i ännu en växel för att avsluta som den kung han var. Det smittade av sig på publiken, jag och mina hörselskadade vänner fick damp, det var så tufft. Men mitt i röjet flyger Markoolios gula solglasögon av och i samma veva avrundas låten, han springer av scenen tillsammans med danstjejerna UTAN sina solglasögon!
Markoolios största kännetecken (solglasögonen) låg bara några meter ifrån mej! Det var som ett kall, glasögonen skrek mitt namn. Ingen tvekan här inte, ung och dum med hjärtat fyllt och hjärnan tom så drog jag upp mej själv på scenen. Lite folkvett hade jag ändå, finländsk och blyg som jag var så ville jag inte göra allt för mycket väsen av mej. Jag vågade inte stiga upp och gå till glasögonen utan kravlade mej sakta framåt. Som om ingen skulle ha sett den rundlagde 10-åringen krypa på scen? Nåväl, jag drar till mej de åtråvärda solglasögonen och glider smidigt ner till publiken igen. Ena bågen hade gått sönder av smällen, så glasögonen satt snett och var i princip oanvändbara. Men vem brydde sig? Inte jag inte. Tinnitus i öronen, sockerbeläggning på tänderna och söndriga brillor på näsan, det var allt som behövdes för att göra detta barn glatt!
Kim Holm, 24 februari 2010
Jag har alltid varit fascinerad av dessa kändisar. Allt från Arne Hegerfors till Lars Ohly. Jag kan inte sätta fingret på varför, det bara är så. Jag minns min första kändis jag såg med egna ögon. Det var Markoolio när han uppträdde vid Kvevlax UF.
På den tiden var Markoolio gud, han regerade musikscenen med sin humor och sina rappa rim. Detta möte med Markoolio var även första gången jag var på en konsert, så det blev mycket av det goda. Har vaga minnen utav hela eventet, men jag var i alla fall så pass liten att lördagsgodis och burkpantning var viktiga punkter i vardagen. Det var även på den tiden man fann nöje med idiotiska åtagande. Vid Kvevlax UF hittade jag och mina vänner en gigantisk högtalare intill scenen som vi imponerades av och utmanade varandra om vem som vågade ha örat intill den längst tid. Kvällen var perfekt. Detta lilla nöje förde oss sakta i extas.
Markoolio röjde på scen med dunder och brak. Han körde sina hits, därav den nyaste dängan Millennium två. Fina tjejer dansade koreografiskt och Marko hoppade vilt runt. Han var iklädd det som utmärkte honom på den tiden; gula solglasögon och stora skjortor. Denna afton var perfekt; Markoolio på scen, godis i munnen och tillsammans med goda vänner huvuden inuti en 120 decibels högtalare. Vi levde i nuet och trodde allt var möjligt, men detta var bara början av vad som komma skulle.
Konserten började lida mot sitt slut och Markoolio lade i ännu en växel för att avsluta som den kung han var. Det smittade av sig på publiken, jag och mina hörselskadade vänner fick damp, det var så tufft. Men mitt i röjet flyger Markoolios gula solglasögon av och i samma veva avrundas låten, han springer av scenen tillsammans med danstjejerna UTAN sina solglasögon!
Markoolios största kännetecken (solglasögonen) låg bara några meter ifrån mej! Det var som ett kall, glasögonen skrek mitt namn. Ingen tvekan här inte, ung och dum med hjärtat fyllt och hjärnan tom så drog jag upp mej själv på scenen. Lite folkvett hade jag ändå, finländsk och blyg som jag var så ville jag inte göra allt för mycket väsen av mej. Jag vågade inte stiga upp och gå till glasögonen utan kravlade mej sakta framåt. Som om ingen skulle ha sett den rundlagde 10-åringen krypa på scen? Nåväl, jag drar till mej de åtråvärda solglasögonen och glider smidigt ner till publiken igen. Ena bågen hade gått sönder av smällen, så glasögonen satt snett och var i princip oanvändbara. Men vem brydde sig? Inte jag inte. Tinnitus i öronen, sockerbeläggning på tänderna och söndriga brillor på näsan, det var allt som behövdes för att göra detta barn glatt!
Kim Holm, 24 februari 2010
Studentkorridorens A & O
Denna fjärde termin vid Uppsala universitet blir även den fjärde terminen boende vid studentvägen och dess studentkorridorer. Under min vistelsetid har folk examinerats och gått vidare, flyttat från sina 18 kvadrat och börjar tjäna riktiga pengar. Lika snabbt som rummen blir tomma så flyttar nytt folk in. En del har bott i korridor hela sin studietid. Andra flänger runt med svarta andrahandskontrakt och vet varken ut eller in.
Genom att bo i korridor tillkommer en del måsten och normer. Eftersom man delar dusch och kök så är det eftersträvansvärt att hålla dessa någorlunda fräscht i skick. Folk har olika acceptansnivåer och efter en tid så börjar man känna igen olika korridorsstilar. En av dessa är den slappe, oftast en snubbe. Denne utmärker sig subtilt genom diverse små jobbiga saker. Till exempel igenkänns den slappe ofta genom att den häller oätna makaronerna i vasken istället för i skräpkorgen. Ingen vet varför, skräpkorgen är minst lika nära. Denna person handlar inte aktivt för reta upp andra utan denne bara är så till sin natur, slapp och lite lortig.
Sen finns de den osynlige. Dennes kylskåp är alltid fullt med godsaker men man ser henne aldrig tillreda maten. Detta studentmysterium har länge klurats på men ingen har hittat svaret. Personen med den här korridorsstilen kommer bra överens med de andra. Hur detta kommer sig kan vara därför att man aldrig stöter på henne i de gemensamma utrymmena.
Sen är det mamman, hon som tar till orda först av alla när den slappe har lämnat mat i vasken. Hon är alfahonan som styr och ställer. Man vill inte uppröra henne för då kan hon hota med att sluta diska hon med. Och om man har två som följer den slappa stilen så kan kaos råda. Det blir ohållbart i längden (bananflugor kan uppenbaras). Mamman kan även vara mycket snäll, har man tur bjuder hon på muffins eller paj. Å andra sidan kan hon vara väldigt bitter. Då kommer man inte undan vare sig man vill det eller inte, det lättaste sättet är dock att lådsas diska.
Till sist har vi den döve. Den igenkänns genom att man hör dennes musik genom väggar och fönster. Folk frågar sig; har alltid denna så hög volym eller skruvar personen upp den så att alla andra skall höra vilken cool och ball musiksmak denne har? Ännu en diskuterbar gåta.
Kort och gott så är det alla dessa som gör korridorslivet unikt. Det hör till att de ska vara lite skabbigt, det är helt okej när någon drar igång musik klockan två en tisdagsnatt. Man skall känna att man bor i korridor. Ibland sker goda saker, den slappe kokar inte makaroner och ibland blir man bjuden på muffins. Till sist så tycker nog ändå alla att det känns helt rätt när mamman dampar runt och tycker att diskborstarna luktar köttbulle.
Kim Holm, 5 februari 2010
Genom att bo i korridor tillkommer en del måsten och normer. Eftersom man delar dusch och kök så är det eftersträvansvärt att hålla dessa någorlunda fräscht i skick. Folk har olika acceptansnivåer och efter en tid så börjar man känna igen olika korridorsstilar. En av dessa är den slappe, oftast en snubbe. Denne utmärker sig subtilt genom diverse små jobbiga saker. Till exempel igenkänns den slappe ofta genom att den häller oätna makaronerna i vasken istället för i skräpkorgen. Ingen vet varför, skräpkorgen är minst lika nära. Denna person handlar inte aktivt för reta upp andra utan denne bara är så till sin natur, slapp och lite lortig.
Sen finns de den osynlige. Dennes kylskåp är alltid fullt med godsaker men man ser henne aldrig tillreda maten. Detta studentmysterium har länge klurats på men ingen har hittat svaret. Personen med den här korridorsstilen kommer bra överens med de andra. Hur detta kommer sig kan vara därför att man aldrig stöter på henne i de gemensamma utrymmena.
Sen är det mamman, hon som tar till orda först av alla när den slappe har lämnat mat i vasken. Hon är alfahonan som styr och ställer. Man vill inte uppröra henne för då kan hon hota med att sluta diska hon med. Och om man har två som följer den slappa stilen så kan kaos råda. Det blir ohållbart i längden (bananflugor kan uppenbaras). Mamman kan även vara mycket snäll, har man tur bjuder hon på muffins eller paj. Å andra sidan kan hon vara väldigt bitter. Då kommer man inte undan vare sig man vill det eller inte, det lättaste sättet är dock att lådsas diska.
Till sist har vi den döve. Den igenkänns genom att man hör dennes musik genom väggar och fönster. Folk frågar sig; har alltid denna så hög volym eller skruvar personen upp den så att alla andra skall höra vilken cool och ball musiksmak denne har? Ännu en diskuterbar gåta.
Kort och gott så är det alla dessa som gör korridorslivet unikt. Det hör till att de ska vara lite skabbigt, det är helt okej när någon drar igång musik klockan två en tisdagsnatt. Man skall känna att man bor i korridor. Ibland sker goda saker, den slappe kokar inte makaroner och ibland blir man bjuden på muffins. Till sist så tycker nog ändå alla att det känns helt rätt när mamman dampar runt och tycker att diskborstarna luktar köttbulle.
Kim Holm, 5 februari 2010
Det du ser i din spegelbild avslöjar hur du mår.
Jag vill påstå att din spegelbild avslöjar ditt inre välmående. Det du ser och känner när du tittar i spegeln, det är svaret på vad du har för självbild.
Om ditt humör ändras till det negativa när du efter timmars paus från spegeln ser dej själv, då har du inte allt för bra självbild. Din spegelbild skall inte ändra ditt aktuella välmående! Men likaså skall man uppskatta om man blir glad när man ser sej i spegeln.
Då man talar om spegelbild kommer utseende naturligt upp i bilden, men det skall inte va ditt utseende som bedömer om du mår bra eller ej. Ditt välmående skall vara stabilt och inte rubbas av att du har en bad hairday. Om du ser dej själv i spegeln och fokuserar på småfel eller överlag inte riktigt gillar det du ser, då är du inte fullt centrerad och nöjd med dej själv.
En naturlig fråga efter detta åtagande är: Vad skall man göra för att må bra? Denna fråga är ett höjdarämne och har skrivits oräkneligt många böcker om det. Kortfattat tror jag att man finner inre välbefinnande om man inom sig vet vart man är på väg, vad man vill med sitt liv, att man aktivt följer sin passion och livsmål och inte är sysselsatt jobbandes med saker man egentligen inte tycker om! Övriga små tips är att äta och träna bra, ack så viktiga.
För att sätta all teori i kontext så vill jag inviga er i ett simpelt exempel uttaget från min vardag. I exemplet kan vi förhoppningsvis utläsa pusselbitarna om varför jag mådde som jag mådde före och efter jag kikade i spegeln.
Nåväl, på väg till köket idag ser jag hastigt mej själv i spegeln. Blir inte direkt i extas av det jag ser men ändå så ändras inte mitt aktuella sinnestillstånd, rätt så normal med andra ord. Jag hämtar högen med tidningar i köket, DagensNyheter och alla dess bilagor. Jag har som nuvarande mål att blir mer uppdaterad om allmänna aktuella händelser. Inget storslaget mål, men likaså ett personligt mål jag jobbar med. Efter en tids givande läsning för jag tillbaka tidningen till köket och på väg tillbaka till rummet fångar jag åter blicken i den reflekterande ytan.
Då blir jag som utan förvarning mycket glad och känner mej nöjd! Hur kommer då detta sig? Kort och gott; jag följde mitt personliga mål. Troligen hade jag samma utseende före läsningen som efter läsningen. Så att jag blev fysiskt snyggare medans jag läste kan vi förkasta. Sist och slutligen så är det du som bestämmer vad du skall göra för att må bättre, antingen fixar du frisyren och är beroende av den för ditt välmående eller så gör du som jag och läser om jordbävningar i Västinidien.
Kim Holm, 15 januari 2010
Om ditt humör ändras till det negativa när du efter timmars paus från spegeln ser dej själv, då har du inte allt för bra självbild. Din spegelbild skall inte ändra ditt aktuella välmående! Men likaså skall man uppskatta om man blir glad när man ser sej i spegeln.
Då man talar om spegelbild kommer utseende naturligt upp i bilden, men det skall inte va ditt utseende som bedömer om du mår bra eller ej. Ditt välmående skall vara stabilt och inte rubbas av att du har en bad hairday. Om du ser dej själv i spegeln och fokuserar på småfel eller överlag inte riktigt gillar det du ser, då är du inte fullt centrerad och nöjd med dej själv.
En naturlig fråga efter detta åtagande är: Vad skall man göra för att må bra? Denna fråga är ett höjdarämne och har skrivits oräkneligt många böcker om det. Kortfattat tror jag att man finner inre välbefinnande om man inom sig vet vart man är på väg, vad man vill med sitt liv, att man aktivt följer sin passion och livsmål och inte är sysselsatt jobbandes med saker man egentligen inte tycker om! Övriga små tips är att äta och träna bra, ack så viktiga.
För att sätta all teori i kontext så vill jag inviga er i ett simpelt exempel uttaget från min vardag. I exemplet kan vi förhoppningsvis utläsa pusselbitarna om varför jag mådde som jag mådde före och efter jag kikade i spegeln.
Nåväl, på väg till köket idag ser jag hastigt mej själv i spegeln. Blir inte direkt i extas av det jag ser men ändå så ändras inte mitt aktuella sinnestillstånd, rätt så normal med andra ord. Jag hämtar högen med tidningar i köket, DagensNyheter och alla dess bilagor. Jag har som nuvarande mål att blir mer uppdaterad om allmänna aktuella händelser. Inget storslaget mål, men likaså ett personligt mål jag jobbar med. Efter en tids givande läsning för jag tillbaka tidningen till köket och på väg tillbaka till rummet fångar jag åter blicken i den reflekterande ytan.
Då blir jag som utan förvarning mycket glad och känner mej nöjd! Hur kommer då detta sig? Kort och gott; jag följde mitt personliga mål. Troligen hade jag samma utseende före läsningen som efter läsningen. Så att jag blev fysiskt snyggare medans jag läste kan vi förkasta. Sist och slutligen så är det du som bestämmer vad du skall göra för att må bättre, antingen fixar du frisyren och är beroende av den för ditt välmående eller så gör du som jag och läser om jordbävningar i Västinidien.
Kim Holm, 15 januari 2010