När man beskriver en person med ordet speciell så kan det tolkas på olika sätt. En speciell människa kan antingen vara en socialt missanpassad kuf eller en genuint skön lirare. Alla känner vi någon i dessa kategorier. Jag vill dela med mej och berätta om en kursare till mej som sannerligen är en speciell filur. Ni bestämmer själv om denne är skön eller konstig.

Första gången jag stötte på denne person var när min dåvarande kurs var bjuden på gratis bio. Vi var alla rätt så nya studenter och detta var ett slags evenemang där man fick träffa folket på kursen. Vi stod alla grupperade i små grupper, tittade blygt runt oss och försäkrade varandra om att vi var på rätt plats. ”Visst skulle vi träffas klockan fem utanför filmstaden?”

Inga stora saker skedde, ledaren för träffen hade uppenbarat sig och höll raskt på att dela ut biljetterna till eftermiddagsbion. En liten kö bildas till biljettutdelaren, folk börjar röra på sig. Men mitt i det stilla tumultet så kommer han. Kufen/liraren i all sin prakt, han smyger lätt upp till ledaren, bryter sig först i kön och frågar snällt: ”Kan jag få en biobiljett?” Alla tittar på typen som ställde sig först i kön, men han bryr sig inte.

Folk kan vara disträ, han kanske bara var sjukt peppad för bio? Det vet man aldrig. Nåväl, jag släpper hela incidenten och börjar tänka på andra saker. Jag filosoferar stilla hur filmen kommer att vara, försäkrar mej att jag har kvar biljetten i plånboken. Utför andra ritualer; går på toalett, köper godis.

När jag kommer tillbaka från kiosken ser jag köbrytaren igen, och jag reagerar åter på honom, mina ögon fångar upp en sak i hans hand. Han håller i en genomskinlig plastpåse och i den har han ett dussintal tomma toalettrullar. Nu blir jag rädd, tomma toalettrullar i en plastpåse är inte okej i min världsbild. Vet inte varför, kanske jag som är konstig. Rädd blir jag i alla fall. Steget från toalettrullar till dynamitbälten är inte långt i min värld. De facto att han ännu har på sig sin cykelhjälm gör inte saken bättre...

Våga gå din egen väg, våga vara den du är, strunta i vad andra tycker och säger, bara du gör det som känns rätt för dej. Det är visa ord som jag tror på, men var skall man dra gränsen? Var min rädsla för köbrytaren berättigad? Eller hade han ett större syfte med sina toalettrullar? Sådana frågor vill jag ha svar på. Jag skulle vilja fråga honom, men det kommer jag nog aldrig att våga.

Kim Holm, 16 mars 2010