Det var en stilla söndagsmorgon på Studentvägen. Jag vaknade tidigt och hade inget att göra. Efter en stund mentalt skäggskrap bestämde jag mej för att ta min nyöppnade bok av Napoleon Hill och cykla till Fyrisån för att insupa läsk och litteratur.

Passet vid ån var helt som vanligt; läskburken tog slut alldeles för snabbt och boken som kändes spännande hemma var nu inte lika intressant. Jag tog min rostiga Indus och cyklade hem igen. När jag cyklade förbi ICA Folkes kikade jag sedvanligt mot butiken i hopp om att se någon bekant. Ingen familjär syntes. Nästa observation gör jag per automatik; det finns en reklamskylt bredvid butiken intill cykelvägen som jag alltid tittar på. Vet inte varför, så är det bara. Det som förundrar mej mest med reklamskylten är när McDonalds väljer att köpa reklam på den. För lika snabbt som reklamerbjudandet kommer upp så sätts även klistermärken blockerande ovanpå. Ofta från en vilsen vegan som upplyser folket att ”Kött är mord” samt att ”Köttskatt!” är vägen till frid.

Kötthataren har väl en poäng med sina gulliga klistermärken, men jag faller tyvärr inte för det. Mest blir jag arg på den snoriga ungen som lade upp klisterlappen. De förstör reklamskyltar företag har betalat pengar på för att synas. McDonalds är väl inte i farozonen att skadas av en klisterlapp, men av princip stöder jag företaget i den här frågan. Vad skall jag göra åt saken? Personligen kör jag min egna lilla kampanj. För varje klistermärke som sätts upp köper jag en cheeseburgare, som ett litet långfinger dedikerat till den ansvarige lapplisan.

Nu är även riksdagsvalet aktuellt. Den 19nde september smäller det. Här i Kungsgärdet har Folkpartiet satsat på en stor reklampelare vid rondellen i hörnet av Studentvägen. Även denna reklamplats har blivit saboterad. Samtliga tre affischer har blivit sprayade med svart färg. Dock måste jag medge att dessa antiimperialister i alla fall försöker göra sitt sabotage till någonting humoristiskt.

Jan Björklund täcker en av pelarens tre affischer. Som slogan till bilden står det ”Framtiden börjar i klassrummet.” Utöver denna text har någon sprayat en pratbubbla som säger ”I want you for Björklund-jugend!” Dessutom har Brjöklund blivit prydd med en mustach samt ett hakkors på höger arm. På den andra affischen är Marit Paulsen och hennes slogan lyder ”Kärnkraft. För klimatets skull.” Den senare delen har blivit modifierad så det nu står. ”Kärnkraft. För en 'strålande' framtid.” Slutligen har Birgitta Ohlsson plats på den tredje affischen. Hennes slogan lyder; ”Ja till Europa.” Här har antiimperialisterna fyllt på citatet så det numera står ”Ja till Europas imperialism.” Det kan verka en gnutta fyndigt att de modifierat texterna, men här utspelas samma sak som vid McDonalds reklamen. Lite kreativare i min smak men likväl agerar jag tvärtemot sabotörernas tanke med dådet. EU-hatarna anser tydligen att FP är en Satans lakej. Dock känner jag bara empati för FP, jag tycker lite synd om dem helt enkelt. Om jag hade rösträtt i Sverige så skulle denna aktion av antiimperialisterna kunna vara det övervägande argumentet för att jag ger min hypotetiska röst till FP.

För att sammanfatta så tycker jag att ni alla skall äta cheeseburgare och tyck lite extra synd om FP. Då är jag nöjd!

Kim Holm, 29 augusti 2010

Det var länge sedan broprojektet var på tapeten, men om några år så kanske det blir det igen! I Västerbotten lägger Umeå motsvarande 16 miljoner euro på dess hamn och här i Österbotten är ett logistikcenter och elektrifierad järnväg på gång. På båda sidorna om Kvarken förbättras infrastrukturen som i sin tur förhoppningsvis sätter press på en förbättrad båtförbindelse mellan städerna. Vi kanske får vår efterlängtade bro och fasta förbindelse till Sverige till sist?

I Mars 2009 höll vice ordförande i EU-kommissionen tillika högste ansvarige för transportfrågorna en konferens som just handlade om framtidens transporter. Gruppledaren över Centerpartiet i Umeå var medverkande och höll en föreläsning om Kvarkenbron samt vilka ekonomiska fördelar denna transportförbindelse skulle ge. Baltic Shortcut, (till viss mån även E12) som den kallas börjar vid Atlantkusten i Norge och sträcker sig genom Sverige över Kvarken genom Finland och vidare till Baltikum och tillväxtområdena i Ryssland.

Under denna konferens sattes den framtida Kvarkenbron på kartan, vilket förstås är viktigt om EU skall vara med och sponsra bygget. Hela projektet har räknats att kosta tre miljarder euro där Finland, Sverige och EU betalar en tredjedel var. Om vi jämför Korsholm och Vasas budget på logistikcentret så är det knappa en procent av Finlands del i brobygget. Logistikcentret är en procent av brobygget för Finlands del, det tål att tänkas på.

Förut när jag var mindre och diskuterade bron så kändes det som en utopi. Ännu är det en utopi men med siffror på hand och en verklig diskussion har skett i Europa så börjar man tro att drömmen kan bli sann. Som liten åkte vi alltid över till Umeå på somrarna och klyftan mellan Umeå och Vasa var inte alls stor. När taxfreeförsäljningen upphörde 1999 suddades allting ut. Klyftan växte och kontakten till Västerbotten försvagades. Umeås närmaste stad är Vasa och även det tål att tänkas på.

Faktan säger att i Österbotten och Västerbotten bor det under 400.000 personer, så brons huvudsakliga syfte är inte turisttrafik utan godstransport. Som finlandssvensk kan jag inte undgå och tänka ur en personlig och patriotisk vinkel: Denna bro skulle göra Vasa mer svensk och jag skulle lättare ta mej över till Sverige och dess "gröna gräs". Företag och samarbeten skulle ske över Kvarken som även det i sin tur skulle vara till fördel för finlandssvenskar och finnar.

Kalla mej drömmare, kalla mej ologisk men: "Sikta mot stjärnorna så når du till träden, sikta mot träden så når du till gräset." Tänk stort om bron så kanske den blir av.

Kim Holm, 24 augusti 2010

Har du hört talas om bröderna Schulman, Blondinbella, Kissie, Katrin Zytomierska bara för att nämna några namn? Jag trodde nästan det. De flesta har nog hört talas om nån av dem. Vad har dessa personer gemensamt, kan man undra? Jo, de har alla bloggar och de har alla drivit folk till vansinne. Från början var det ingen som visste vilka det var, de drev sina bloggar rätt anonymt. Men från ingenstans börjar dessa namn dyka upp lite här och var, och tillslut är de personer som nästan alla vet vilka de är.

Jag blir nyfiken och undrar hur det kan komma sig att dessa bloggande personer har blivit ”kändisar” i folkmun, och nu har jag listat ut varför. De har trampat på andras fötter för att komma till toppen, likt leken Herren på täppan då den som knuffades hårdast vann.

Jag har skrivit blogg i många år, men mina 7 besökare är en fis i rymden om man jämför med storbloggarna. Men emellanåt när jag skrivit inlägg som berör och upprör har besökarna fort stigit med det dubbla och kommentarer har haglat in. Jag minns ett inlägg jag hade skrivit om att Stockholmare inte kunde köra bil, då fick jag minsann höra att jag var det ena och det andra samtidigt som jag hyllades av mina länsmän från norr. I några veckor kände jag mig stolt över att mitt inlägg fått så stor respons, och jag kläckte ur mig fler inlägg om det ena och det andra som jag visste skulle sätta spinn på folkets hjärnor. Men ju fler sådana inlägg jag skrev, desto fler elaka kommentarer fick jag – och det var mindre kul.

Vi har alla hört det klassiska citatet Du ska behandla andra som du själv vill bli behandlad. Jag är inget stort fan av Gud och hans budord och har säkert brutit mot de flesta, men det här citatet stämmer bra, och jag tror att få säger emot mig där. Jag frågade mig själv om jag verkligen ville att andra skulle göra narr av mig och bli ”känd” på min bekostnad? Jag kan ärligt svara Nej. Och när jag ser att de nya bloggarna kör på samma stil som de ovannämda blir jag mörkrädd, för många av dessa har inte ens kommit in i puberteten än, men redan har smutskastningen börjat för en one minute of fame på bloggtoppen. Är det värt det? Kanske. Men om det innebär att håna och såra andra människor för att få en egoboost, så kanske vi borde dra ut kontakten och läsa en självhjälpsbok istället.

Charlotte Bergsten 2010-08-10

Igår kväll, försjunken i vardagsrumssoffan, såg jag ett avsnitt av den legendariska dokumentärserien "I en annan del av Köping". För er utan allmänbildning så handlar denna serie om ett gruppboende för utvecklingsstörda och hur deras vardag ser ut. I avsnittet var Tobbe, en i boendet, ute på stan för att köpa sig ett nytt armbandsur eftersom han hade badat sönder sin förra klocka. Micke, Tobbes kompis var också med och tillsammans styrde de in i en klockbutik.

Efter en tids spekulation inne i butiken bestämde sig Tobbe för att köpa en svart klocka. Efter det fick de välja vilket slags armband de skulle ha till uret. Försäljaren öppnar en ask och blottar dess innehåll. I samma veva utbrister Micke; "titta Tobbe! Vi tar den i guld!" Varpå Tobbe snabbt svarar; "Visst fan ska vi ha guld!" Sagt och gjort de köpte en svart klocka med ett guld armband. Efter Tobbes och Mickes reaktion till guldarmbandet sattes min hjärna i obalans. Jag tänkte ärligt och spontant att vad i hela fridens namn skall en mentalt handikappad person med ett guldarmband? De som inte minns hur gamla de är borde väl inte bry sig desto mera om de har ett guldarmband eller ett i plast. Dessa människor vet väl ändå inte innebörden med ett värdeföremål?

Genast efter denna tanke virvlat igenom mej så bubblade min inre moraltant upp och fortsatte tankekedjan åt mej. Hon anmärkte hur fel och ignorant min åsikt var. Fastän min och Tobbes IQ är på olika nivå så är han ändå lika mycket människa som mej och har därmed lika stor rätt att bära guldarmband. Om jag ifrågasätter att de inte kan uppskatta dyra föremål så skall även jag ifrågasätta mej själv. Har jag behörighet att bära guldsmycken så har även alla andra det.

Min moraltant hade helt rätt, men var skall vi dra gränsen? Eller skall vi dra någon överhuvudtaget? Får en fem åring regelrätt bära guldsmycken? Får tiggare utanför Siwa bära dyra ringar? Ja, jag vill inte uttala mej mera i hopp om att slippa få återbesök av moraltanten. Men något gott förde hon ändå med sig. När hon tog mina tankar till debatt blev jag medveten om min negativa inställning till utvecklingsstörda och guldarmband. I och med det så kanske jag lättare kan jobba bort dem och i slutändan kunna se vidare på dokumentärserien utan att ifrågasätta vad Tobbes väljer i livet.

Kim Holm, 9 augusti 2010

Denna sommar har jag varit ute och interrailat i Europa. Interrailpasset kostade 309€ men i utbyte fick man 22 dagar gratis användande av Europas järnvägar. Vissa undantag finns, nattåg kostar extra, snabbtåg likaså och Albanien är inte med i samarbetet.

Vet inte varför Albanien slopar interrailtänket, men säkert har de någon bra poäng. Jag finner då ingen orsak om varför de inte skulle vara med? Överlag är jag för samarbeten och sånt, se bara på euron. Jag vet inte vad den politiska innebörden är, men i praktiken så har euron underlättat massor för mej när jag har varit ute och tågluffat.

En nackdel till förutom att man inte kan besöka Albanien är att man endast får 50% avdrag på vuxenbiljetten när man reser i landet man köpte passet i. Där tror jag att tanken är att motverka pendlare så att inte de använder sig av interrailpasset. 309€ för 22 dagar, då räcker det med att åka för 14€ per dag för att det skall vara lönt. Nåväl, vi luffade runt i 22 dagar. Åkte ner genom väst och upp genom öst och när passets sista dag var avkryssat befann vi oss i Helsingfors. Vi skulle ändå få 50% avdrag med vårt studiekort, trodde vi. Vi blev vänligt upplysta på centralstationen att de hade dragit in studierabatten för utländska studenter, och i samma veva fick 4500 finländska studenter som studerar utomlands ett litet slag i ansiktet.

Albanien kanske är efter och inte har hunnit diskutera om de skall vara med i interrailsaken eller inte. Men VR då? Statens järnvägar, hur tänkte kostymgubbarna i ledningen där? Efter fyra minuters mentalt skäggskrap kom jag inte på den bakomliggande orsaken till VRs snart tre åriga beslut. Jag försökte sätta mej in i ledningens värld, slöt ögonen och föreställde mej ett bord med många slipsklädda farbröder. Sedan reste sig en av dem och yttrade: "Nu skall vi slopa rabatten för utländska studenter! Tänk om Japans alla studenter kommer hit och åker våra tåg för 50% av vuxenpriset! Hur skulle de se ut på årsredovisningen? På samma gång stjäl de våra kvinnor och köper upp alla digitalkameror på gigantti! Nej mina vänner så får det inte gå till! Låt oss slopa den utländska studierabatten för att förebygga detta framtida scenario!"

Man kanske tror att tågbiljetter i Finland är billiga. 55€ kostar det att ta tåget Helsingfors - Vasa, det är fem euro dyrare än vad det kostar för mej när jag flyger till Stockholm. På tal om fem euro, kommer du på någon bättre orsak till varför VR gjorde som de gjorde så ger jag dej dem...

Kim Holm, 28 juli 2010

Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det är svårt att säga nej på rätt sätt. Skall man säga på skarpen direkt så personen inte vågar fortsätta, eller skall man undvika dem helt och hållet? Idag var en sån dag då jag verkligen fick träna mej i konsten att säga nej.

En skön eftermiddag var jag på promenad i staden. Sommarsolen brassade och mycket folk var i rörelse. Ute på stan var jag inte ensam, där fanns även olika fältförsäljare och allmänt löst folk som ville ha ens pengar. I ögonvrån ser jag hur en telefonförsäljare närmar sig. Jag köper att de försöker sälja sina varor, men när de inte vet att "nej tack" betyder nej tack så är någonting fel.

Efter telefonförsäljaren kom en kvinna fram till mej och tyckte att jag skulle byta elbolag. Elbolag, jag skulle inte kunna bry mej mindre, tänkte jag och svarade kvicktänkt att jag bor i studentkorridor och därmed inte har något att säga till om när det gäller el-abonnemang. "Ha en bra dag" svarade hon. Likt finska försäljare svarar när man upplyser dem att man talar svenska.

Tredje personen var en tjej som frågade mej om jag "visste någonting om mänskliga rättigheter". Hon hade en pärm som lyste 'rädda barnen och bli fadder' om sig. Rent logiskt så uppsöker man en organisation om man vill stöda dem, att bli ryckt i ärmen och påpressad ett fadderbarn borde inte funka. Jag faller inte för det i alla fall. Har jag då ingen skam i kroppen? Barn svälter och dör medan jag lämnar mat på tallriken. Jag vet inte, skulle jag sponsrat fadderbarnet och i samma veva öppnat ett nytt el- och telefonabonnemang? Nja, kanske inte. Jag tror ännu på den filosofin att vill man köpa någonting så handlar man aktivt för att köpa det som köpas skall.

Efter pärm-tjejen började mitt mått bli rågat. Det tar på att gång på gång säga nej och därefter känna sig illa till mods. Om man inte vill känna sig illa till mods så kan man hitta på ursäkter och undanflykter till att inte ge dem ens pengar. Väl längre fram på gågatan ser jag en dragspelsmusikant som spelar en melankolisk melodi. Dum som jag är så fångar jag dennes ögonkontakt varpå musikanten säger hej och nickar ner mot sin kopp. Onej, nu får det räcka, man har hört historier om hur rumänska maffian ligger bakom detta. Musikanten drar in några slantar sedan tar maffian hälften. Tack men nej tack, jag måste verkligen bli bättre på att undvika folk som vill ha mina pengar så jag inte behöver tacka nej hela tiden!

Kim Holm, 6 juli 2010

Hormonstinna universitetsstudenter med tafatt gångstil. Blyga och allmänt missanpassade i sociala miljöer. Vem är det jag beskriver? Leta runt i tankarna och gissa! Tyvärr, det är varken ingenjörerna eller historikerna. För att avslöja persontypen jag beskrev så är det faktiskt ingen som studerar på universitet. Jag tänker på huvudrollskaraktären i en skild typ av amerikanska komedier.

American Pie är den mest kända för denna genre. Vet inte om genren finns överhuvudtaget men konceptet är liknande. Det handlar ofta om en tönt och dennes kompisgäng. Hur dessa bortkomna herrar har problem med kärleken. De är trötta på att leva i misär och med daglig självbefläckelse. En dag bestämmer de sig för att vända misären till lycka och tar därefter upp kampen om att få kvinnor på fall. Tönten nöjer sig inte med medel utan siktar direkt på skolans prinsessa. Han lovar sig själv att henne skall han bli tillsammans med, även om det blir det sista han gör. Det är som bäddat för succée. Ta en tönt med motoriska handikapp och en kaxig tjej som vet att hon är en pudding. Bara att luta sig tillbaka skratta åt hans misslyckande men ändå glädja sig åt hans utveckling och framsteg i sitt äventyr.

Hittills under sommarlovet har jag hunnit plöja igenom några filmer i denna nisch. Kan ej förklara vad jag finner i dem, de är bara roliga. Dessutom sitter dessa filmer som hand i handske efter en termin späckat med skollitteratur och "riktig" kunskap. Nu på sommaren är det dags att nollställa hjärnan och fylla den med shafs igen.

Efter jag såg klart filmen "She's out of my league" slog mej tanken om ett nytt filmkoncept. Jag har aldrig sett det, men finns det filmer som är tvärtom? Där det handlar om tjocka kufiska tjejer och hur dessa jobbar sig upp för att få skolans hunk. Varför översköljs vi män med nördfilmer där budskapet är detsamma att man kan få tjejer fastän man inte är cool. Men hur är det för s.k. fula tjejer? Var får de sitt hopp ifrån? Kanske man inte skall grunda sitt hopp från amerikanska komedier men lite ologiskt är det att det inte finns motsvarande filmer där flickan är tönten.

Kim Holm, 11 juni 2010

Redan när jag var liten var det ett ständigt prat om vilken by som var den bästa. På lågstadiegården levererades argument mellan barn från respektive byar. ”Vår by är bäst för den har en butik!” Lokal patriotismen tände till i de övriga barnen som inte kom från butikbyn. ”Vår by har en bank där man kan ta ut pengar, de har inte er by!” Mat och pengar är förvisso viktiga aspekter i vårt moderna liv men nöje är också viktigt. Ett tredje argument berörde just det. ”Vår by e bäst för den har en pulkbacke!” Alla bybarn hade sina poänger, men komma överens ville de inte.

Inget fel på lokal patriotismen. Bra att barn är stolta över sin by, men när detta utvecklas från att tala gott om sin by till att tala skit om andras, då är vi ute och cyklar. I högstadiet fortsatte kampen, men variabler lades till. Klädstil var den största. Min högstadietid var på tidiga 00-talet och jag var en så kallad ”huppare”. Vi utmärktes med hängande byxor och luvtröja. Vi ansåg oss själva som de snyggaste och coolaste. Vi ville gärna regera över högstadiets långa korridorer, men så enkelt var det inte. De så kallade ”bombarna” stod i vår väg och de var den andra stora klädstilen. De utmärktes med sin tuffa attityd, svarta utstyrsel och medfödda kärlek till Iron Maiden.

Vi, hupparna talade gott om vår egna grupp men onödigt stor fokus fanns på att trycka ner bombarna. Så seriösa var vi ändå inte, att göra upp öga mot öga skedde sällan. Glåpord och skitsnack var mer på menyn. Vi kunde ironiskt härma deras stil, deras kaxiga attityd och deras kärlek till heavy metal. Det hela avslutades med high-fives för att styrka på att vi är de coola katterna. Bombarna å andra sidan var inga änglar heller, spontant var de de som började (säger jag som huppare) från ingenstans kunde de ropa glåpord. Ofta med samma innebörd där de ifrågasatte vår sexuella läggning. I stort vågar jag säga att det var ett ömsesidigt förhållande.

Nu då? Nu är jag student och vet förhoppningsvis bättre. Någonstans i hjärnan finns lokal patrioten som älskar sin by. Inget fel med det, poängen är dock att belysa hur stor vikt vi människor lägger på grupptillhörighet. Hur viktigt det är för oss att veta vart vi hör, vem vi är. Det har sina fördelar, det har sina nackdelar. Slutsatsen är att vi inte skall bedöma resten av världen utifrån vår lilla grupp. I vissa länder äter man hund, i vissa delar bär man slöja och i vissa byar kan en pulkbacke vara det mest värdefulla.

Kim Holm, 25 maj 2010

Kalla mej oinsatt men detta med Grekland kom verkligen överraskat för mej. Bilden av mitt Grekland har alltid varit ett medelhavs paradis. Det är dit man åker om man vill lyxa till det.

Min bild har reviderats, Grekland har verkligen "lyxat till det". Landet ligger 3.000 miljarder kronor på minus. Inte illa, hur lyckas man med det? Ett smart drag var att de ordnade OS 2004. Gissa vad det kostade? Jo, inte mindre än 300 miljarder kronor! Som bonus används endast en av de 22 nybyggda OS-arenorna ännu idag, resten förfaller.

Det andra är att trixa med statistiken, säg att ekonomin är jättebra. Kanske EU tycker att ert land är stabilt då. Strunta i morgondagen, blåljug bara så landet får skina en liten stund. Och nu skiner det verkligen. Öppna bara en dagstidning eller slå på teven. Eller fråga de som satte eld på banken där nere, de tyckte säkert att det sken.

Hur skall landet komma på fötter igen? De skär ner på allt, höjer momsen, stänger igen statliga inrättningar. Grekland går verkligen i nerförsbacke, eller i uppförsbacke, beror på hur man vill se det. Men tänk om hela landet går i konkurs? Ett land är trots allt som ett stort företag. Länder runt om i världen skickar i skrivande stund pengar till landet i söder, i hopp om att stabilisera läget. Tänk om det inte funkar? Tänk om allas vårt Grekland går i konkurs? Vad händer då? Har någon numret till Kamprad? Ring honom och säg att han skall köpa upp halvön. Mycket ris till Republiken Grekland, men låt ingen skugga falla över landet och dess befolkning. Om någon skugga skall falla så är det över högdjuren som satte landet in den sits de nu är i. Tanken var god, men den slutade i magplask och tyvärr är det inte över ännu.

För att knyta ihop säcken så kan vi sammanfatta att Grekland och dess styre inte riktigt drog i de rätta trådarna för att höja landet attraktivitet, de skulle inte ha behövt göra det för mej i alla fall. Jag tycker om Grekland som det är. Låt mej ha kvar min gamla bild om ett paradisland där kvinnorna är fagra och männen är håriga. Snälla.

Kim Holm, 7 maj 2010

Tänk att en liten pryl eller sak kan kasta en bakåt i tiden. Att vissa händelser eller ljud förknippas med gamla minnen. Nostalgi är en härlig känsla som tar fram angenäma minnen från det förflutna.

Kikar vi upp definitionen för nostalgi finner vi just att dess betydelse är en angenäm tillbakalängtande känsla av igenkännande av något som varit tidigare. Ofta positiv, men kan även vara sorgset. Ordet myntades 1678 av en läkarstudent, men då var innebörden något helt annat än idag. Ordets betydelse då var en medicinsk diagnostisk term för personer som led av en "sjuklig hemlängtan". För att ytterligare kika upp varifrån ordet härstammar kan vi titta på de grekiska orden nostos som betyder hem och algos vars betydelse är sjuka.

Med kuriosan över skall jag berätta om en flashback tillika nostalgikänsla som bokstavligen översköljde mej. Det var i duschen det hela hände. När jag var liten hade vi alltid stora schampoflaskor som man tvättade både håret och kroppen med. Men allt eftersom jag blev äldre blev det ohäftigt med familypackflaskor. Då skulle det vara duschtvålar i svarta förpackningar med hemliga substanser i som gjorde en oemotståndlig. Dock på äldre dar har jag övergått till familypacken igen, de är förmånligare och doftar fräschare.

Mitt i den fysiska förfriskningen (läs: duschen) så svider familypacktvålen till i ögonen och jag förflyttas tio år bakåt i tiden. En grymt mysig känsla, jag mindes exakt hur det var att gå i lågstadiet. Jag var tio år för en millisekund. Tydligen var denna svidning en vanlig företeelse då jag var mindre och fungerade idag som avlösare för min nostalgiska känsla.

Att känna duschtvål i ögonen är kanske inte någonting man vill ha frivilligt, men detta gjorde verkligen min dag. Hur kunde denna händelse skapa en så kraftig tillbakablick? Ibland tittar jag på gamla bilder från när jag var liten, men då är känslan inte lika stark. Kanske fysiska känslor gör starkare intryck än de visuella? Det kan vi bara spekulera om, det ända vi kan säga med säkerhet är att nostalgi en gång var en sjukdom men numera kan fungera som tidsmaskin.

Kim Holm, 3 maj 2010

Tänka sig att den lilla holmen kunde ha så stort inflytande. När har Island någonsin haft så stor makt över europa?

Island, en gammal ö som uppkom tack vare vulkaner. Island, ett land som är mest känd för sina små ponnyer. Island, 300.000 låtsas skandinaver med för liten genpool. Vad är detta för lilleputtland som kommer och sprider svart aska över vårt europa. Vad drar Island till stacken? De är bara i vägen med sina gejsrar och långhåriga hästar.

Som de flesta vet så drabbas halva europa av Islands vulkanutbrott. Samtliga flygplatser är stängda i norra europa, inga flygplan får lyfta från sina startbanor på grund av Eyjafjallajökulls aska som försämrar synen för piloterna. Resenärer kan inte resa dit de planerat, de oroar sig över uteblivna reseersättningar. Fy bubblan för Island, allt är bara negativt... Kunde ni inte hållit askan för er själva och era ingifta kusiner. Man frågar sig; var är haken? Eller finns det någon hake alls.

Tänk om det fanns en hake, vänd på steken och se fördelarna med det hela. Inga flygplan får lyfta. Se det positiva, inga avgaser från norra europas flygplan i flera dagar. De gröna borde jubla och göra Eyjafjallajökull till global miljökämpe! Istället för earth hour, låt Eyjafjallajökulls kasta upp mera magma.

"Tänka fritt är stort men tänka rätt är större" Så står det skrivet vid universitets aulan. Är det just vad Island har gjort. Drar de sitt strå till stacken och värnar om moder jord till kostnad på att folk som jag driver med dem och att resenärer gnäller. Om vi skall gå i Islands fotspår och tänka i deras tankebanor, vilka andra naturfenomen kan påverka människans utsläpp?

Ett exempel är i landsbygden, där är det ganska så vanligt med strömavbrott. Nu som då faller ett träd över ledningen som tillför elektricitet till byn och då blir samhället utan el för en tid. Låt vinden blåsa omkull träd så minskar vi elåtgången!

Island kan slå sig själva på bröstet för att de lyckas påverka en halv kontinent, vi andra kan bara stå och avundas vulkanen Eyjafjallajökull som bidrar mer till klimatet än våra lågenergilampor. Det ända rätta vi kan göra är att ta en yxa, bege sig till närmaste by och hugg ner ett träd.

Kim Holm, 16 april 2010

Släktet homo sapiens har funnits i flera hundra tusen år, den första civilisationen uppkom för endast ett par tusen år sedan. Inte konstigt att mekanismer som var av värde för den tidiga människan ännu finns kvar i dagens "moderna" människohjärna.

Allt började när vi var apor, då var det användbart att kunna placera djur i olika fack. Tänk er lille homo sapiens för hundra tusen år sen. Han smyger runt med en vass sten, letar efter ett passligt byte. Då var det av värde att veta om lejonen och att dessa är farliga. Lille homo sapiens visste även att rådjur kan man ge sig på. De vågar inte attackera så bara man överlistar det kan man få sig mat så det räcker och blir över. Dessa kunskaper att döma djur vid första anblick var av värde. Lille homo sapiens behövde inte vid varje möte analysera djuret och se hur det beter sig för att dra slutsatsen om den är farlig eller ej. Detta var en automatisk mekanism som ökade lille homo sapiens överlevnadschans.

I dagens samhälle möter vi sällan på lejon och farliga djur, endast om vi aktivt söker upp dem (eller höll till vid Cirkelvägen 2008 då Vasa stad fick besök av en brunbjörn). Som sagt vi lever i en värld utan faror för djur men har fortfarande kvar dess försvarsmekanism.

Denna mekanism underlättar för hjärnan. Vi behöver inte lägga energi på att analysera hur personen verkligen är, bara att slänga denne i ett stereotypiskt fack. Är personen en man så tycker denne om bilar, är personen en kvinna tycker denne om barn eller är personen en katolsk präst så tycker denne om små pojkar.

Hur bra är det egentligen att vid första anblick döma och kategorisera en person? Är det inte bättre att låta personen tala för sig själv och visa sitt sanna jag? Att spränga sina stereotyper är ett nöje, överlista ens apmekanism likaså. Det är smidigt att dra alla över en kam men då ger man inte personen en chans att visa sitt riktiga jag.

Kim Holm, 13 april 2010

Idag kom jag underfund med att Ingvar är en rätt shysst prick. Ingvar Kamprad, ni vet killen som tänker bygga hus invid motorvägen nära Airport Park. Rätt glassigt ändå att bygga hus på ett sådant ställe.

Folk säger att han har slagit upp hus i 44 länder, inte dåligt det. Idag besökte jag ett utav dem. Jag blir inte direkt till mej av att köpa produkter som man själv får bygga ihop. Ingen succée idé tycker jag. Vet inte riktigt hur Ingvar tänkte där, men han är väl nöjd ändå. Ja, som sagt, jag besökte att av hans hus idag. Det ryktades att det fanns en gigantisk restaurang mitt i smeten någonstans. Jag och tjejen lade ingen notis till prisvärda lampor eller billiga hyllor. Vi var här för att äta!

Poff! Mitt i hans hus, som ungdomarna kallar butik, uppenbarar sig en stor restaurang. Vi hade begett oss hit enkom för att få äta fin husmanskost för en ringa slant. Vi skummade igenom menyn. ”Dagens vegetariska.” Nej, nej, inga morötter här inte. ”Mellanstor köttbullemeny, 15st.” Nja, säkert finns det bättre. ”Stor köttbullemeny, 20st.” Nu börjar vi tala! 20 bullar slinker alltid ner! Till sist ser vi den: ”Stekt kyckling med bearnaisesås.” BINGO, vi har en vinnare!

Jag beställde min kyckling och bad om extra bearnaisesås. Köksan nickar och smäller på två stora skopor. Sweet, jag älskar det här stället. Vi knallar med lätta steg vidare mot kassan. Kassakillen hälsar snällt och säger: ”Det blir 65 kronor, men sätter du till fem kronor får du också en kokosboll.” Sweet, lätt jag skall ha en kokosboll!

Nu kanske ni tror: ”Oj, oj, vilken lottokille Kim är.” Dubbla slevar bearnaisesås och en kokosboll för motsvarande 50 cent på köpet. Men, som de brukar säga på TV-shop, det kommer mer! Vi skulle självfallet ha någonting att dricka till den fina kyckling. Och försök gissa vad jag ser vid läsktapparna. Jo, på en lapp ovanför bänken står det: ”Fri påfyllning.” Sweet, Ingvar vet hur man stryker medhårs!

Det finns ett talesätt som jag tror Ingvar har bakom örat: ”Vägen till mannens hjärta går genom magen.” Jag är i alla fall helt såld.

Kim Holm, 28 mars 2010

När man beskriver en person med ordet speciell så kan det tolkas på olika sätt. En speciell människa kan antingen vara en socialt missanpassad kuf eller en genuint skön lirare. Alla känner vi någon i dessa kategorier. Jag vill dela med mej och berätta om en kursare till mej som sannerligen är en speciell filur. Ni bestämmer själv om denne är skön eller konstig.

Första gången jag stötte på denne person var när min dåvarande kurs var bjuden på gratis bio. Vi var alla rätt så nya studenter och detta var ett slags evenemang där man fick träffa folket på kursen. Vi stod alla grupperade i små grupper, tittade blygt runt oss och försäkrade varandra om att vi var på rätt plats. ”Visst skulle vi träffas klockan fem utanför filmstaden?”

Inga stora saker skedde, ledaren för träffen hade uppenbarat sig och höll raskt på att dela ut biljetterna till eftermiddagsbion. En liten kö bildas till biljettutdelaren, folk börjar röra på sig. Men mitt i det stilla tumultet så kommer han. Kufen/liraren i all sin prakt, han smyger lätt upp till ledaren, bryter sig först i kön och frågar snällt: ”Kan jag få en biobiljett?” Alla tittar på typen som ställde sig först i kön, men han bryr sig inte.

Folk kan vara disträ, han kanske bara var sjukt peppad för bio? Det vet man aldrig. Nåväl, jag släpper hela incidenten och börjar tänka på andra saker. Jag filosoferar stilla hur filmen kommer att vara, försäkrar mej att jag har kvar biljetten i plånboken. Utför andra ritualer; går på toalett, köper godis.

När jag kommer tillbaka från kiosken ser jag köbrytaren igen, och jag reagerar åter på honom, mina ögon fångar upp en sak i hans hand. Han håller i en genomskinlig plastpåse och i den har han ett dussintal tomma toalettrullar. Nu blir jag rädd, tomma toalettrullar i en plastpåse är inte okej i min världsbild. Vet inte varför, kanske jag som är konstig. Rädd blir jag i alla fall. Steget från toalettrullar till dynamitbälten är inte långt i min värld. De facto att han ännu har på sig sin cykelhjälm gör inte saken bättre...

Våga gå din egen väg, våga vara den du är, strunta i vad andra tycker och säger, bara du gör det som känns rätt för dej. Det är visa ord som jag tror på, men var skall man dra gränsen? Var min rädsla för köbrytaren berättigad? Eller hade han ett större syfte med sina toalettrullar? Sådana frågor vill jag ha svar på. Jag skulle vilja fråga honom, men det kommer jag nog aldrig att våga.

Kim Holm, 16 mars 2010

Det är alltid lika spännande att se en TV-kändis på riktigt. På något sätt hör de inte hemma i den verkliga världen och när man väl stöter på en så tar det en stund för ens huvud att koppla om och inse att man inte tittar på TV.

Jag har alltid varit fascinerad av dessa kändisar. Allt från Arne Hegerfors till Lars Ohly. Jag kan inte sätta fingret på varför, det bara är så. Jag minns min första kändis jag såg med egna ögon. Det var Markoolio när han uppträdde vid Kvevlax UF.

På den tiden var Markoolio gud, han regerade musikscenen med sin humor och sina rappa rim. Detta möte med Markoolio var även första gången jag var på en konsert, så det blev mycket av det goda. Har vaga minnen utav hela eventet, men jag var i alla fall så pass liten att lördagsgodis och burkpantning var viktiga punkter i vardagen. Det var även på den tiden man fann nöje med idiotiska åtagande. Vid Kvevlax UF hittade jag och mina vänner en gigantisk högtalare intill scenen som vi imponerades av och utmanade varandra om vem som vågade ha örat intill den längst tid. Kvällen var perfekt. Detta lilla nöje förde oss sakta i extas.

Markoolio röjde på scen med dunder och brak. Han körde sina hits, därav den nyaste dängan Millennium två. Fina tjejer dansade koreografiskt och Marko hoppade vilt runt. Han var iklädd det som utmärkte honom på den tiden; gula solglasögon och stora skjortor. Denna afton var perfekt; Markoolio på scen, godis i munnen och tillsammans med goda vänner huvuden inuti en 120 decibels högtalare. Vi levde i nuet och trodde allt var möjligt, men detta var bara början av vad som komma skulle.

Konserten började lida mot sitt slut och Markoolio lade i ännu en växel för att avsluta som den kung han var. Det smittade av sig på publiken, jag och mina hörselskadade vänner fick damp, det var så tufft. Men mitt i röjet flyger Markoolios gula solglasögon av och i samma veva avrundas låten, han springer av scenen tillsammans med danstjejerna UTAN sina solglasögon!

Markoolios största kännetecken (solglasögonen) låg bara några meter ifrån mej! Det var som ett kall, glasögonen skrek mitt namn. Ingen tvekan här inte, ung och dum med hjärtat fyllt och hjärnan tom så drog jag upp mej själv på scenen. Lite folkvett hade jag ändå, finländsk och blyg som jag var så ville jag inte göra allt för mycket väsen av mej. Jag vågade inte stiga upp och gå till glasögonen utan kravlade mej sakta framåt. Som om ingen skulle ha sett den rundlagde 10-åringen krypa på scen? Nåväl, jag drar till mej de åtråvärda solglasögonen och glider smidigt ner till publiken igen. Ena bågen hade gått sönder av smällen, så glasögonen satt snett och var i princip oanvändbara. Men vem brydde sig? Inte jag inte. Tinnitus i öronen, sockerbeläggning på tänderna och söndriga brillor på näsan, det var allt som behövdes för att göra detta barn glatt!

Kim Holm, 24 februari 2010

Denna fjärde termin vid Uppsala universitet blir även den fjärde terminen boende vid studentvägen och dess studentkorridorer. Under min vistelsetid har folk examinerats och gått vidare, flyttat från sina 18 kvadrat och börjar tjäna riktiga pengar. Lika snabbt som rummen blir tomma så flyttar nytt folk in. En del har bott i korridor hela sin studietid. Andra flänger runt med svarta andrahandskontrakt och vet varken ut eller in.

Genom att bo i korridor tillkommer en del måsten och normer. Eftersom man delar dusch och kök så är det eftersträvansvärt att hålla dessa någorlunda fräscht i skick. Folk har olika acceptansnivåer och efter en tid så börjar man känna igen olika korridorsstilar. En av dessa är den slappe, oftast en snubbe. Denne utmärker sig subtilt genom diverse små jobbiga saker. Till exempel igenkänns den slappe ofta genom att den häller oätna makaronerna i vasken istället för i skräpkorgen. Ingen vet varför, skräpkorgen är minst lika nära. Denna person handlar inte aktivt för reta upp andra utan denne bara är så till sin natur, slapp och lite lortig.

Sen finns de den osynlige. Dennes kylskåp är alltid fullt med godsaker men man ser henne aldrig tillreda maten. Detta studentmysterium har länge klurats på men ingen har hittat svaret. Personen med den här korridorsstilen kommer bra överens med de andra. Hur detta kommer sig kan vara därför att man aldrig stöter på henne i de gemensamma utrymmena.

Sen är det mamman, hon som tar till orda först av alla när den slappe har lämnat mat i vasken. Hon är alfahonan som styr och ställer. Man vill inte uppröra henne för då kan hon hota med att sluta diska hon med. Och om man har två som följer den slappa stilen så kan kaos råda. Det blir ohållbart i längden (bananflugor kan uppenbaras). Mamman kan även vara mycket snäll, har man tur bjuder hon på muffins eller paj. Å andra sidan kan hon vara väldigt bitter. Då kommer man inte undan vare sig man vill det eller inte, det lättaste sättet är dock att lådsas diska.

Till sist har vi den döve. Den igenkänns genom att man hör dennes musik genom väggar och fönster. Folk frågar sig; har alltid denna så hög volym eller skruvar personen upp den så att alla andra skall höra vilken cool och ball musiksmak denne har? Ännu en diskuterbar gåta.

Kort och gott så är det alla dessa som gör korridorslivet unikt. Det hör till att de ska vara lite skabbigt, det är helt okej när någon drar igång musik klockan två en tisdagsnatt. Man skall känna att man bor i korridor. Ibland sker goda saker, den slappe kokar inte makaroner och ibland blir man bjuden på muffins. Till sist så tycker nog ändå alla att det känns helt rätt när mamman dampar runt och tycker att diskborstarna luktar köttbulle.

Kim Holm, 5 februari 2010

Jag vill påstå att din spegelbild avslöjar ditt inre välmående. Det du ser och känner när du tittar i spegeln, det är svaret på vad du har för självbild.

Om ditt humör ändras till det negativa när du efter timmars paus från spegeln ser dej själv, då har du inte allt för bra självbild. Din spegelbild skall inte ändra ditt aktuella välmående! Men likaså skall man uppskatta om man blir glad när man ser sej i spegeln.

Då man talar om spegelbild kommer utseende naturligt upp i bilden, men det skall inte va ditt utseende som bedömer om du mår bra eller ej. Ditt välmående skall vara stabilt och inte rubbas av att du har en bad hairday. Om du ser dej själv i spegeln och fokuserar på småfel eller överlag inte riktigt gillar det du ser, då är du inte fullt centrerad och nöjd med dej själv.

En naturlig fråga efter detta åtagande är: Vad skall man göra för att må bra? Denna fråga är ett höjdarämne och har skrivits oräkneligt många böcker om det. Kortfattat tror jag att man finner inre välbefinnande om man inom sig vet vart man är på väg, vad man vill med sitt liv, att man aktivt följer sin passion och livsmål och inte är sysselsatt jobbandes med saker man egentligen inte tycker om! Övriga små tips är att äta och träna bra, ack så viktiga.

För att sätta all teori i kontext så vill jag inviga er i ett simpelt exempel uttaget från min vardag. I exemplet kan vi förhoppningsvis utläsa pusselbitarna om varför jag mådde som jag mådde före och efter jag kikade i spegeln.

Nåväl, på väg till köket idag ser jag hastigt mej själv i spegeln. Blir inte direkt i extas av det jag ser men ändå så ändras inte mitt aktuella sinnestillstånd, rätt så normal med andra ord. Jag hämtar högen med tidningar i köket, DagensNyheter och alla dess bilagor. Jag har som nuvarande mål att blir mer uppdaterad om allmänna aktuella händelser. Inget storslaget mål, men likaså ett personligt mål jag jobbar med. Efter en tids givande läsning för jag tillbaka tidningen till köket och på väg tillbaka till rummet fångar jag åter blicken i den reflekterande ytan.

Då blir jag som utan förvarning mycket glad och känner mej nöjd! Hur kommer då detta sig? Kort och gott; jag följde mitt personliga mål. Troligen hade jag samma utseende före läsningen som efter läsningen. Så att jag blev fysiskt snyggare medans jag läste kan vi förkasta. Sist och slutligen så är det du som bestämmer vad du skall göra för att må bättre, antingen fixar du frisyren och är beroende av den för ditt välmående eller så gör du som jag och läser om jordbävningar i Västinidien.

Kim Holm, 15 januari 2010

”Ta från de rika och ge till de fattiga”. Detta ädla motto härstammar från en ack så ädel man, Robin Hood var hans namn. Robin Hood, en man av dygd. Till och med kungar inhyste hans respekt; ”det är Robin Hood ja vill ha!” skrek de i sömnen. Denne Robin var ledare över ett ståtrövarband. De satte sina liv på spel för att mätta allmogets hungriga magar.

Mannen, myten, legenden. Broder Tuck, Röde Will och Lille John. Har dessa män verkligen vandrat i Sherwoodskogen i 1200-talets England? Är de riktiga historiska personer eller är allt bara fiktion? Spelar det egentligen någon roll hur det ligger till? Deras historier, budskap och motto lever med oss ännu i dag och är i allra högsta grad verkliga.

Jag levde inte direkt rövare, men häromdagen kände jag mej verkligen som en liten Robin Hood. Jag knallade runt på Vasas gator en snöig vinterdag och hade inga direkt storslagna tankar i huvudet. Men mitt i vandrandet kom jag på tanken att spela på en RAY-spelautomat. Skulle ändå kännas rätt fint att dra in 2€ och typ köpa en godispåse helt gratis.

Sagt och gjort, generös som man är så satsade jag hela 50 cent på den gula automaten vid min sida. Jag vann några 20-centar, men slösade lika snabbt bort dem. Till sist med panos på 10 cent fick jag tre körsbär! Klirr i kassan 80 cent rikare. Nu hade jag totalt vunnit 1.20€, bäst att dunsta tänkte jag. Klickade på Voittu Maksu och hörde slantarna så härligt falla i metallkoppen! Jag hade vunnit! Vare sig jag endast gick 70 cent på plus så hade jag vunnit!

Euforin lade sig snabbt, 70 cent är verkligen inte hela världen så inte får jag någon Missä-X karkkipussi för dessa mynt. Men då kom uppenbarelsen, som från ovan ser jag frälsningsarmens skäggiga gubbe och hans gryta. Min mun formade orden men utstötte inga ljud, ”att ta från de rika och ge till de fattiga.” Med gott samvete och inga egna pengar slösat så klirrade jag stolt ner 70 cent i grytan.

Väl hemma berättade jag stolt om mina bravader, om hur jag ägde den gula automaten allt för att skänka vinsten vidare till frälsningsarmen. Ack igen lade sig min eufori. Min broder upplyste mej att RAY är snälla och att alla pengar automaterna drar in oavkortat går till verksamheten inom social- och hälsovårdsorganisationer här i landet... Jag tog alltså från de fattiga och gav till de fattiga. ”Det är tanken som räknas...” Eller hur?

Kim Holm, 29 december 2009

Hur skall en tv-serie lyckas bli framgångsrik? Vad skall man tänka på när man gör ett reportage? I somras var jag på en arbetsintervju där jag fick ta del av tre byggstenar för ett lyckans koncept när det gäller media och dess utformning.

Väck en känsla i personen medieformatet riktar sig. Vare sig det är en radiolyssnare, tidningsläsare eller TV-tittare, väck en känsla i denne. Om ingen känsla uppstår så är det ingen idé med hela skapelsen. Till exempel bingolotto, där sätts ens känslor i gungning. Man diskuterar med sin vän i soffan vad man skulle göra med en storvinst. Hur tufft det vore med en mille på banken. Men hur skulle det se ut om man spelade bingolotto där huvudvinsten var en burk tonfisk? Inte riktigt samma tjusning... Väck en känsla, det är en av de tre byggstenar man skall tänka på.

Sten två; tänk pedagogiskt! Förhoppningsvis kommer mediet ge lyssnaren/läsaren/tittaren en berikande upplevelse där denne lär sig något nytt. Som synd är så syns detta allt mindre i våra medier. (Här kan du läsa; Mammas pojkar, Bonde söker fru).

Tredje och sista; Underhållande! Varför skall man titta på någonting som man inte finner underhållande eller givande? Dessa tre byggstenar för succé tog jag som sagt till mej vid en arbetsintervju. De tre komponenterna låter helt logiska, de går lite i varandra och alla är viktiga på sitt sätt.

Med denna kunskap i bagaget så kan vi testa applicera detta A,b,c. Mina tankar går skrämmande snabbt till Bonde söker fru. Serien har ett skönt koncept: Filma gladlynta likaså harmynta medelålders bönder som rultar runt med en skock kossor efter sig, kossor i dubbel bemärkelse. Det är som dömt för succé!

Uppfyller showen alla kriterier vi söker? Tyvär inte! Den pedagogiska byggstenen lyser med sin frånvaro. Jag hittar den då inte, men är vi ledsna över det? Faktiskt inte. Och Bonde söker fru ser ut att växa sig starkare allt eftersom. 2009 var fjärde säsongen på TV4 och den brittiska versionen har rullat sedan 2001. Byggstensteorin kanske borde revideras, så vi kan knyta ihop och säga att det finns tv-program som lyckas med endast två stenar i säcken. Så förhoppningsvis får vi även nästa år se bönder och kossor vandra i hagen.

Kim Holm, 18 december 2009

Kan man äta kakan och samtidigt ha den kvar? Ett stort dilemma närmar sig i snabb takt, julen knackar på vår dörr. Ska vi öppna nu och börja stressa, eller skall vi spara på smällkaramellen och flippa ur en dag före julafton?

Om Jesus, ni vet upphovsmakaren till julen, killen vi formellt firar den 24 december. Om denne hade varit bland oss idag så skulle jag vilja ge honom en high-five. Som tack för att jag varje julafton fått presenter fastän det är hans födelsedag. Andra kanske skulle vilja ge honom en spark där bak och säga att julen är den jobbigaste tiden på året.

Nåväl, visst talar vi om julen med blandade känslor. På ena sidan har vi det goda och njutbara som kommer när julen står vid vår port. Tänk er själva den otroliga känslan när man sitter vid ett middagsbord som är så fullt av godsaker att man måste lägga julmusten på golvet och skinkan måste skickas runt från famn till famn. Då talar vi om att ha händerna fulla. Räkna dessutom med faktorn att man strategiskt skippar frukosten, allt för att kunna infinna sig i denna hungerkänsla fram mot middagstid. Mums! Det är den ena sidan av medaljen.

Den andra sidan är det jobbiga med att hitta lämpliga julklappar till alla som skall få en present. När man väl har hittat och dragit hem presenterna från stan, då skall man ta sig an själva packningen. Med julskinka och Arne Weise i tankarna så är inte paketeringen så högt uppe på önskelistan. Nu är bristningsgränsen nära mina vänner. Högen med plock ligger på golvet, lakritspåsar till pappa och julgransbollar till mamma. Man vill bara få det överstökat så snabbt som möjligt så man kan hoppa i soffan och norpa chokladbitar från konfektaskens undre lager. Jag minns när jag var yngre då det var helt ok att paketera lika bra som en närpes talar högsvenska, men nu är det andra tider. Det är inte gulligt om en kille på 21 jordsnurr lägger halvdana paket under granen. Ribban höjs år för år, det är inte lätt. Man kanske inte kan äta kakan och ha den, men ett försök skadar inte.

Kim Holm, 7 december, 2009

Som studerande i Uppsala möter man faktiskt på folk som har besökts ens hemtrakter. Jag blir alltid glad och ärligt intresserad på vad de gjorde under sitt besök. Det vanligaste svaret är Wasalandia och Tropiclandia, de tyx vara våra främsta dragplåster.

Vem är det då som besöker Vasa och Korsholm med omnejd? Majoriteten är västerbottningar som i sin barndom tog färjan över till oss. På den gamla goda tiden då man faktist åkte båt mellan Vasa – Umeå. I min barndom var vi ofta till Umeå, färjan var billig, tax-freen var billig, allt var billigt! Men nu är det andra tider, 60€ för en väg. Säkert ska man hem någon gång också, så då blir det 60€ till. Efter att EU kom och fuckade upp vår tax-free så dog färjetrafiken, sorgligt men sant. Vi slutade att semestra i Umeå, bilade istället upp till Kalajoki för att bo på en billig camping. Helt skoj det också, men Umeå visiterna är svåra att slå.

Interaktionen jag nämnde tidigare, den glädje jag får när jag hittar en person som känner till spökhuset och stockbanan. Det är en berikande upplevelse! Västerbottningen säger, ”Tropiclandia!” Österbottningen svarar, ”Umelagun!” (Motsvarande Tropiclandia fast vid Umeå). De två människorna har en gemensam nämnare och en ny bekantskap har just fått fäste.

Denna upplevelse vill jag att framtida österbottningar skall få känna när det stöter på en västerbottning. Men i dagens samhälle så besöks inte Umeå av barnfamiljer lika mycket som förr. Hur ser det ut om tio år, då dagens kids växer upp och i deras framtida liv stöter på en västerbottning. Finns det då någon gemensam punkt att knyta an?

Det var bättre förr, men vad tjänar det till att gråta över det förflutna? Man lättar på trycket, får ventilera förgångna minnen. Sedan bearbeta dem, gå framåt i livet. Efter det så letar man upp det positiva. Det hittar jag på hemsidan kvarken.fi där man kan läsa följande glada sanning: ”Om drygt 2000 år kommer vi i Kvarken att ha landförbindelse mellan Finland och Sverige, som bryts endast av en bred älv. Samtidigt omvandlas Bottenviken till Europas största insjö.” Oh lala, jag längtar redan!

Kim Holm, 13 November 2009

Finlandssvenskarna är precis som engelsmännen för skottarna, tutsierna för hutuer, ett herrefolk. Vi finlandssvenskar har den svenska skönheten samt den finska klipskheten, vi är det bästa av två världar. P.S. Ni som inte är finlandssvenskar, det kan mycket väl hända att jag är ironisk nu... Eller är jag? Du bestämmer om det jag säger stämmer eller ej. Bara du kan bestämma om mina romantiserade försköningar är sanna. Men ändå, dessa tankar hade jag när jag flyttade till Sverige. Då jag flyttade hade jag en stereotypisk bild av den vanliga svensken, denne är snäll, blond och lätt korkad.

De första veckorna i det förlovade landet så stärktes denna hypotes gång på gång. Det som jag främst störde mej på och ifrågasatte var att oförlåtligt många inte ens var medvetna om finlandssvenskarnas existens. Jag tycker det hör till allmänbildningen att veta hur ens språk är utbrett. Detta ledde till att jag en vacker dag höll en spontan föreläsning då vi lunchade. Jag rabblade upp fakta hur det kom sig att sex procent av Finlands befolkning hade svenska som modersmål, spred det glada budskapet om vår existens. Folk undrade; ”Hur kommer det sig att du talar svenska, fast du inte bott i Sverige tidigare?” Jag kontrade och drog liknelser med Spanien där baskierna håller låda, de bor i Spanien fast de inte har spanska som modersmål. Sorgligt nog behandlade jag församlingen som ett gäng dagisbarn, artikulerade tydligt, inlevelsefulla gester och så vidare. Tror ni det lyckades? Till viss mån, jag skall inte dra alla över en kam, svenskar är överlag helt smarta. För vissa kopplade det kanske inte, men för andra gick faktiskt hissen hela vägen upp.

Kom att tänka på en fin episod som utspelade dagarna efter min predika. Jag snackade med min kursare som var från Bulgarien, hon hade bott i Sverige tre år. Snackade riktig bra svenska, men hon hade jobbat hårt för att blir så bra som hon nu var. Hon visste även att jag var från Finland, men levde i illusionen att alla finländare talar finska. Henne ids jag inte klaga på för jag vet själv inte om det finns några minoriteter i Bulgarien. Nåväl, efter att hon upplyst mej att hon bott tre år i Sverige så frågade hon hur länge jag hade bott här. Det var min första termin så jag sade, ”Två veckor typ.” Därefter blev hennes haka i besittning av gravitationen, ögonen växte och hon yttrade: ”Och kan svenska så bra!?”

Jumalauta, here we go again... Jag orkade inte förklara så jag spelade med och sade; ”äsch, två veckor är väl en tid, jag är bra på språk.”

Kim Holm, 13 november 2009

Denna vecka nådde vaccinet min studiestad. Hälsostationer och institutioner runt om i staden öppnade upp för att kunna vaccinera så många som möjligt. Bra med vaccin tänkte jag, inget mer med det, trodde inte det skulle vara en så stor nyhet.

Redan första dagen då hälsostationerna öppnade dörrarna hade jag vägarna förbi vaccinationsbyrån. Jag gick lugnt mot byrån, det kom snöaktigta saker från himlen, det var en helt soft dag. Jag visualiserade för mejsjälv; nu kommer jag få sitta i ett mysigt vänterum, bläddra igenom en Allers från 2007 och bara chilla i de halvnya lädersofforna med metallben. Exakt som när man väntar på att besöka tandläkaren. Istället för att skrapa tandsten så skulle jag bara få ett litet stick, kanske också ett trendigt Kalle-Anka plåster, känna mej lite nyttig, sedan gå hem och leva vidare.

Men så var inte fallet, min romantiserade illusion sprack direkt jag såg ingången till vaccinationsbyrån. Om jag tagit en bild hade jag döpt den till ”damp och hysteri”. Mammor stod med sina barnvagnar och täckte så mycket de kunde, pappor tog plats för att fösa in sina avkommor. Studenter, som skulle vaccineras gratis, flödade över här och där.

Optimist som jag var så trängde jag mej in för att se hur man anmälde sig. Man skulle börja med att ta en kölapp, men automaten man skulle ta lappen ur var sönder och tom. Jag spejade runt en stund och fick ögonkontakt med en random pappa. Han upplyste mej informativt att vaccinet var slut, han sade det inte på ett normalt shysst sätt utan på ett du-är-fet-ful-och-luktar-sätt. Okej tänkte jag, forsätt vara sur du så går jag hem och fixar käk istället. Det är en dag imorgon också, nya tillfällen att få sig sitt vaccin.

Den dagen kom. Det var föreläsning och folk i klassen berättade om sina upplevelser, vilken arm de blev stickna i, om det tog ont, vad bieffekterna var. Vaccinet var ett hett samtalsämne. Folk snackade om det hela dagen, kunde inte tro att en gemensam nämnare kunde väcka så mycket diskussion. Det sades även att det var tre timmars kö till stationerna. Tre timmar! Varför denna stress tänkte jag. Ännu har bara tre personer dött i sverige och endast ett dödsfall i finland. Jag må vara dum när jag säger följande, men svininfluensan känns överskattad.

Kim Holm, 5 november 2009

“Klappa händerna när du är riktigt glad.” Visan vi alla har sjungit. Denna lättsjungna barnvisa lär oss i ett tidigt skede att föra oljud med händerna är någonting uppskattat och bra. Vem var då personen som för första gången klappade händer? Och hur har detta beteende betingats till att representera uppskattning och gillande?

Många världsomvälvande funderingar har jag grubblat över, men detta med applåder och hur det uppstod finner jag inget svar på. Jag tycker om att ifrågasätta sociala beteenden, jag vill ifrågasätta varför man gör de saker man så automatisk gör, och jag uppmanar er själva att göra det. Det är naturligt att klappa händer, men varför är det naturligt? Jo, för vi är lärda/hjärntvättade (använd det ord ni behagar) att det är så man skall göra. Men är det verkligen vettigt att göra så?

Tänk er in i följande scenario; ni sitter och lyssnar på en stråkorkester som spelar lugn och fridfull klassisk musik. Man hör vackra toner från fiolen, man följer dirigentens lätta slag med pinnen. Efter en tids ljuv musik så avslutas stycket med en passande ton i dur. Hur skall man då som person i publiken visa sin uppskattning? Det simpla logiska är att man skulle säga tack, muntligen tacka för den fina musiken. Men detta är inte socialt accepterat i vår kultur. Skulle jag säga tack, sedan resa mig och gå, då skulle jag sannerligen få långa blickar efter mej. Att blunda då? För att visa att man ännu njuter utav den vackra sessionen. Skulle det funka? Kanske bättre än att säga tack. Inte lika ögonfångande men ändå inte riktigt accepterat. Som ni alla vet så är vi lärda att när orkestern tystnat så ska vi börja klappa händer, det vill säga utstöta ljud med av våra händer.

I ett forum på hemsidan familjeliv.se, kan vi läsa en tråd skapad av en orolig mamma;

“När kunder era barn klappa händerna? Jag tycker att alla barn runt omkring oss kan det, förutom min son, han knyter bara ihop händerna när vi skall klappa. Han är snart 9 månader!”

Enligt denna tråd kan man dra slutsatsen att om man inte lär sig klappa händer så då är det någonting fel på en.Vad tycker du? Skall vi tycka synd om mamma och hennes “handikappade” son? Det ända vi kan göra är att hoppas att gossen klarar sig i livet...

Kim Holm, 31 oktober 2009

Här i veckan var jag på sittning med psykologstuderande och frikursare. En gemytligt tillställning i Smålands nations festsal, bara stenkastet från domkyrkan. Vi var utklädda enligt temat “who's been good who's been bad?” Jag hade på mej en lång röd polotröja utan krage, en fastklistrade lapp med sifferkombinationen 176-716 på brösten (skulle föreställa björnligan från Kalle-Anka).

Det skulle bjudas på en trerätters. Förrätten var ett ljust bröd med en fin ost på, jag tror den var fin för jag kunde inte uttala dess namn. I vilket fall smakade den lyxigt. Till huvudrätt fick vi klassikern, kalvkött, ris, några ensamma bönor och en pampig sås, även den, med respektingivande namn. Slutligen fick vi mumsa i oss expresso chokladkaka. Min bordsdam gillade ej kaffesmaken så jag fick hennes bit, glädje infann sig i mitt hjärta.
Kunde inte bli mycket bättre på detta kalas. Under middagen blev det sporadiska pauser, vi sjöng visor, lekte korta lekar och ibland höll någon filur tacktal. Jag vet inte vad han tackade för, vi hade ju pungat ut cash för den här middagen.

Nåväl allt förlöpte i sin ordning tills en av arrangörerna reste sig och introducerade en stående lek som skulle vara med oss hela kvällen. Leken var i form av brott och straff. Man fick ertappa sin vän för ett brott, och därefter måste personen utföra ett straff. Bra tänkt, tyckte jag och stämde in i den gemensamma applåden. Det var en riktigt rolig lek, en kille hade som straff att dansa små grodorna för alla hundrafemtio närvarande, jag skrattade högt. Tiden gick, jag var inne på chokladkaka nummer två, men mitt i euforin uppenbarade sig en gestalt framför mej. Hon gav mej en vit liten papperslapp. Jag hann knappt reagera förrän hon var borta. Jag hade fått ett straff, men vad hade jag gjort för brott?

På lappen kunde jag utläsa följande, Kim Holm har ertappats för att ignorera sin bordsdam. Say what? Tänkte jag. Min bordsdam hade bjudit på chokladkaka och allt. Plus att jag hade varit vänlig, social och hela konkarongen. Jag fattade noll. En nisse upplyste mej om att man har sin bordsdam till vänster. Shit, jag hade tydligen haft fel bordsdam hela kvällen. Men vad kan man göra? Bara att läsa vidare och se vad straffet var; “Kim skall hålla en finsk snapsvisa för alla.” Dubbelt understrykt på ordet alla. Den sociala-fobin tog mej i besittning. Jag kan ingen finsk snapsvisa? Jag är lika svensk som dessa studenter, uppväxt med Björnes magasin och Kalles kaviar. Okej då, det ända rätta var bara att klinga i vinglaset och börja leverera. Stog upp, fattade tag i dessertskeden och slog i vinglaset. Krasch! Glaset gick söndert. Härlig inledning tyckte försämlingen, skratt och applåder ombytt med varandra. Dethär skall jag då inte berätta för mina barnbarn tänkte jag medans jag hällde över vinet till kaffekoppen och greppade istället tag i min punsch.

Jag marcherade så stabilt jag kunde upp till scen, ursäktade för min existens och berättade sedan för folket varför jag ställt mej där. Folk skrattade och buade efter att de hört orsaken till mitt straff. Men jag kunde ännu ingen finsk snapsvisa. Det blev till att improvisera, det var trots allt en församling med rikssvenskar jag har framför mej. “Yksi, kaksi, kolme, nyt!” ropade jag. De svenska härmade efter så gott de kunde. Jag höjde glaset och tog en sipp utav min punsch. När punschen virvlade ner så tänkte jag; Jag får ta det lungt med dessertskedar en tid framöver nu.

Kim Holm, 4 oktober 2010

Jämställdhetsdebatten går het i Svea rike. Den nya mediala frågan som debatteras land och rike runt är om män skall få amma?

Ragnar, 26, tvåbarnspappa, bestämde sig för att experimentera om denna hypotes fungerar. Män har mjölkkörtlar så varför skall inte vi kunna producera mjölk? Hans experiment strömmas ut på alla medier. Aftonbladet, Svt Debatt, Sveriges Radio, till och med på Uppsalas Psykologistuderandes Tidning gick det sakliga redaktionsmötet över styr. Alla vill diskutera Ragnar, alla vill ha en bit av kakan.

Denna mediala fråga har blossat upp till en stor debatt. Feminister blir arga på de dumma männen för att de ger sig på att amma, det vill säga en ”invadering av kvinnas sista utpost”. Jämställdhetsfantaster hävdar att män skall amma. Allt för att sudda ut skillnader mellan män och kvinnor. Vardagsfilosofer ställer sig frågan om varför alla skall vara likadanna? Och slutligen, fjortisarna undrar varför män överhuvudtaget har bröstvårtor?
Om jag måste placera mig själv i ett av dessa fack så skulle det bli vardagsfilosoferna, men fjortisarnas fråga tycker jag är mest spännande. Jag tog reda på saken, surfade ut på internet, redan efter några klick så finner jag svaret; Brösten utvecklas före könen, således har alla foster bröstvårtor förrän de vet om det blir en pojke eller en flicka. Ett svar funnet, nu går vi vidare.

Personligen vill jag såga jämställdhetsfantasterna, prisa vardagsfilosoferna, feministerna, de orkar jag inte bry mej om.

Som vardagsfilosof ställer jag mej frågan; varför skall vi då vara likadanna? Till svar vill jag dra ett citat farsgubben brukar haspla ur sig till lite allt möjligt, ”Omväxling förnöjjer!” Ett bra citat tycker jag. Man kan applicera detta till lite vad man vill, praktiskt och fyndigt. För tillfället vill jag applicera det till varför män och kvinnor inte skall vara likadana och göra exakt samma saker. Blir det inte tråkigt om det inte finns någon skillnad mellan oss? Män skulle amma som kvinnor, kvinnor skulle bete sig som män. Var är då omväxlingen? Var är skillnaden, gravitationen mellan oss?

Jag tycker Ragnars experiment är underhållande, det väcker många spännande saker att diskutera. Har inget emot honom, han får göra vad han vill. Själv skulle jag dock avstå från att försöka amma. Om min blivande fru är skapad att amma bebisar, varför skall jag då med våld försöka ta hennes uppgift. Bara för att man kan, så betyder det inte att man måste!

Kim Holm, 19 september 2009

Om jag påstår följande: "Låten som för tillfället ligger högst upp på top-listorna beskriver knarklangare i Brasilien", skulle ni då tro mej? Samt om jag hävdar att studentnationernas dansgolv skulle fyllas snabbare än snabbt om högtalarna skulle pumpa budskap om polisen och dess vapen, skulle ni då tro mej?

Säkerligen finns det någon där ute som anser att dessa budskap är guldkoncept för att få folket att skaka rumpa. Andra, tvivlare, kanske inte håller med.

Men nu är det som så att en duo vid namn Cidinho & Doca har lyckats. Deras låt Rap das armas spelas kontinuerligt på både radion och ute på klubben. Ni kanske inte känner igen varken låtens namn eller artisterna. Då vill jag upplysa er om att det är låten med den hurtiga refrängen jag talar om. Starta youtube filmen så ska ni se att ni känner igen er.

"Parapapapapapapapapa"

Känner ni igen den? Det är en bra låt enligt mej, den är glad, studsig, catchy och mycket lätt att sjunga med i. Budskapet skulle omöjligt kunna handla om när knarklangare strider mot polisstyrkor. Men här om dagen fick jag se ett nytt perspektiv på låten när jag snackade med min korridorskompis. Han kom in till köket när jag var i full färd med att steka falukorv.

"Kim, har du hört dendär parapapa låten?"

"Parapapapa." Jag dunkar lätt huvudet till takten när jag sjunger en bit av refrängen, för att tydligt visa att vi är på samma våglängd.

Han forsätter, "Ja precis den! Vet du att den handlar om polisbrutalitet?"

Jag svarar skrattande, "Nej? Gör den?" Och tänker inom mej, "Bullshit, ja ska inte låta honom lura mej, inte en chans, den är ju så glad och söt."

"Ja." fortsätter han, "Parapapa är ju ljudet när man avfyrar ett vapen." Han gestikulerar lätt med händerna, som tordes föreställa pistoler och sjunger ytterligare en bit av refrängen.

"Aah där ser man." avslutar jag, tar med mej falukorven och går in till mitt rum.

Väl inne i rummet startar jag upp datorn för att vidare utforska om det han säger stämmer, och visst fan gör det det. Den kanske inte exakt beskriver polisbrutalitet, en tolknings fråga, men dess budskap var absolut inte det jag tänkte mej. Läs texten på http://rapdasarmas.se/ Kände mej aningen trumpen, dels för att jag inte trodde på hans snack och dels för att man har gått och nynnat på refrängen helt ovetande om vad den egentligen står för.

"Parapapapapapapapapa"

Kim Holm, 8 September 2009

Varför är regn så mysigt? Samma sak, varför är det skönt att vara lite bakfull?

Jag tycker det lättar ens samvete, man behöver inte känna sig illa till mods fastän man sitter inomhus hela dagen. Ett klassisk citat jag fick höra när jag var yngre var och är; ”Gå ut nu när det är så fint väder!” Detta utspelades säkerligen då jag helst utav allt ville sitta inne och pyssla med det jag för stunden fann givande. Regnet ger oss en ypperlig chans att sitta inomhus med gott samvete, bara vara och inte lyfta så mycket som ett finger. Det är livsnjuteri på hög nivå!

Andra tillfällen där vid kan lura samvetet är bland annat när man åker buss. Oj, oj, vad jag gillar att åka buss, det är som meditation för mej. Har faktist försökt klura ut varför just bussen inskänker mej denna njutning, kan inte säga att jag har kommit fram till något vattentätt svar. Jag tror dock att man i bussen på resandesfot inte kan göra speciellt mycket. Man blir begränsad inom bussens ramar så att säga. Man behöver inte välja om man skall göra si eller så, bussen väljer åt en. Man behöver bara sitter där och njuta utav stunden. Alla ens problem och måsten förskjuts en tid frammåt tills bussen väl har nått sin hållplats.

Precis likadant är det när man är förkyld. Normen för förkylning är att man skall ta det lungt och vänta tills förkylningen avtar. Chanserna att bli uppassad ökar betydligt när man är förkyld. ”Nej du ska inte röra dej i onödan, låt mej rätta till dina kudde.” Återigen, livsnjuteri på hög nivå!

Ni får ta det hur ni vill, jag må framstå som värsta slusken, som bara ser nöje med livet då jag får vila mej. Men jag tror att alla sinnestämmningar måste få utlopp i måttlig dos. Sinnestämmningar har även en skilld plats och tidpunkt här i livet. Alla gråter någongång, alla skrattar någongång. Alla är pigga ibland och alla är lata ibland. Till och med Gud vilade på den sjunde dagen och Han är ett perfekt exempel att man med gott samvete får chilla och softa.

Kim Holm, 16 augusti 2009

TV-shop, grunden till min misstro på mänskligheten. Sändningsuppehåll, djävulens chans att lägga världen under sina fötter.

Alla brukar vi nu som då vara så trötta att vi endast vill ligga i soffan, ta det lungt och slötitta på TV. Allt som oftast hittar man nånting att ödsla sin för tillfället odyrbara tid på. Det kan vara reprisen av Super Nanny eller en inhemsk långfilm från femtiotalet. Vilket som duger för mej utan att känna att jag kastar bort min tid. Ibland dock, då man varken har ödet eller lyckan på sin sida, då kan följande ske:

Man ligger där i sin bekväma soffa och mår helt okej, sträcker sig efter kontrollen från bordet och byter kanal. Efter det fäster man ögonen på bildrutan för att ta reda på vad det är man har bytt till. Man urskiljer ett telefonnummer på ena sidan av rutan och på andra sidan befinner sig en tillsyntes allt för energisk person. Grattis! - Du har just hittat fram till TV-shop!

”Fan, jag hatar den här skiten, men jag kommer ändå att titta på det.”
En tanke som kontinuerligt kommer upp för mej då programvärden från TV-shop vill sälja en ”super bra” dammsugare till mej.

Det kan även funderas på hur personalen vid TV-shop egentligen tänker när de vill sälja sina produkter. För den övervägande majotiteten av deras produkter är så sinnesjukt tråkiga att ingen normalfuntad skulle finna dess produkter intressanta. Till exempel, en elektrisk sopborste? Låter det lockande? Eller kanske en genomskinlig micro som sägs tillreda mat jättesnabbt?

Deras namn på produkterna är inte heller speciellt genuina; Abtronic Dual System, Sauna Belt 2000 eller H2o Vac TURBO. Vet inte vilket årtal de lever på, men att slänga in ord som TURBO och 2000 är inte dagens melodi. Sex säljer, kommer alltid göra det, och det har folket på TV-shop tagit till sig. De slänger in en modell i alla reklamprogram och hoppas att det kommer sälja som smör i solsken.

Deras fake publik irriterar mej också de är så extrema att man tror de är ironiska. Någonting roligt vi kunde testa är att skicka in ett mail till cheferna över TV-shop och försöka övertyga dem om att till exempel börja sälja att vibrerande bälte, eller nånting annat dumt. Hmm... Vänta sen stund, ja just det, det säljer de redan...

Kim Holm, fjärde Augusti 2009

En fattig studerande, klichén vi studenter allt som ofta får höra. Hur sanningsenlig är den? Lever vi egentligen på gatan och glider egenom studierna utan att gå på minus?

Jag vill påstå att majoriteten av alla studerande tillsyntes har ett någorlunda gott leverne. De har ofta rätt så fräsch mat i kylen, (förutom folket som helhjärtat satsar på kötbullar och spaghetti.) Alla studenter köper kläder ibland, kurslitteraturen inhandlas oftas om man ej lyckas låna det utnötta exemplaret biblioteket har till buds och hyran är självfallet obligatorisk. Studenter plus fest är ju förvisso helt sant. Så att äta och dricka ute på nationen hör även det till de traditionella utgifterna. Listan är lång, jag skulle kunna rapa ut flera saker som kostar, - allt här i världen kostar, det är den bittra sanningen kamrater. Det finns dock en motsatt sida, det som är gratis smakar faktist gott, alltid! Även broshyrerna vi fick hos röda korset här om dagen. Folk överlag känner kanske ingen uppskattning när de får en liten fyrkantig pappersbok i sin hand, så var dock fallet för mej.

Men går det verkligen ihop? En studerande som lyfter högsta möjliga belopp från CSN får 7.500 kronor per månad, varav fem hela tusenlappar är lån! Som någongång i den nära framtiden skall betalas tillbaka! Om vi tar en snabb kalkyl; min hyra ligger på tre lakan, faktist på den billigare sidan. Då återstår cirka fyra och en halv. Delar vi detta på månadens trettio dagar får vi ett dagsbelopp på 150 svenska riksdaler. För dessa 150 kronor/dag skall vi köpa kurslitteratur, biljetter hem till föräldrarna som vi oftast besöker någongång under terminens lopp, all mat vi äter var dag och den övriga sakerna jag listade övan, plus spontana random utgifter. Tänk er själva, - skulle ni kirra biffen? Jovisst, man kan klara sig på plus minus noll med dessa pengar. Livnär dej på nudlar, handla på secondhand och hyr en soffa så skall det säkerligen gå vägen.

Men seriöst, tänk på de studerande som inte har det så bra ställt hemifrån. Jag, personligen, tycker att den ekonomiska biten går “helt ok”. Mormor stickar yllesockar, föräldrarna sponsrar mej när jag är hemma på besök, övriga släktingar och bekanta ger uppmuntrande ord. “Grabben klarar sig”, säger de. Jag nickar instämmande och tänker på nudlarna som väntar på mej hemma vid korridorsköket.

Kim Holm, 12 Juli, 2009

Så gjorde jag denna vecka! I tidningen läste jag att det varnades för höga ultra violetta värden. Perfekt - nu ska ja bli brun, tänkte jag.

Tidigare i veckan hade jag suttit ute i solen så gott som varje ledig stund. Antingen läsandes en bok eller på kommendering av min mor, för att jag måste leka med vår införskaffade kattunge. Birger som han heter, han verkar ha oändligt med energi. Evighetsmaskinen springer runt jämt och ständigt. Först brukar han sysselsätta sig med att döda mammas blommor i rabatten efter det gillar han att kötta på mina fötter. Hugger med sina små klor när man minst anar. Det skall börjas i tid säger de, men forsätter denhär hårbollen i samma stil så ser jag inget hopp för honom. Han pissade annars ner matsalen en morgon då jag åt min morgongröt och peppade mejsjälv att dra till jobbet. Plus i kanten liksom, eller ”livets krydda med finess” som Dogge så fint lägger det. Snacka om stressigt liv, men jag skall inte klaga. Blev senare bjuden till en sommarstuga ute i skärgården.

Jag och min vän Johan som skulle bila tillsammans packade i spartansk anda. Med sovsäck, öl och kött i baggen så skulle vi säkert klara oss hela natten vid skärgården med skinnet i behåll. Det var båtväg till sommarstugan, våra vänner mötte oss vid hamnen och eskorterade oss vidare. Det var riktigt mysigt, passligt folk, blå himmel och humorn på topp.

Vi gjorde väl inget märkvärdigt vid sommarstugan. Solade mest av tiden, då vi inte solade åt vi vårt kött, drack vårt öl samt sov i sovsäck. Det gick enligt planen helt enkelt. Dagen därpå sade folket till mej att jag såg rätt så röd ut. Jag gav dem ingen Sherlock Holmes guldstjärna. Jag hade med vett och vilja solat utan diverse solkräm. Ingen fara, sa jag, jag blir alltid röd förrän jag blir brun. I min filosofi är den röda färgen en mellanfas till brun och fin sommarhy.

Väl hemma kunde jag jämföra min ”fina sommarhy” med min bror. Jag var röd som en kräfta och ont gjorde det i knäskålar och axlar. Till och med att sova var en utmaning. Var gång jag svängde mej kändes det som om någon arg typ bitchslappade mina axlar. Börjar starkt grubbla om lille Birger har anammat samma filosofi som mej, det vill säga idiotfilosofin.

Hoppas jag inte får cancer och dör.

Kim Holm, 30 Juni 2009

Det hela började med att jag och mina två vänner, Petter och Zakarias var lediga. Vi ville göra något speciellt av vår gemensamt lediga dag. Sommarens varma tider hade just uppenbarat sig i västra Finland och känslor börjar då svalla.

Med sommaren, som vi alla vet, kommer mycket gott. Random växter går i blom, fåglar börjar spontant att vissla ikapp, även vid denna tidpunkt på året börjar folk omedvetet att lossa på slipsen och sätter kanske på sig ett par fräscht blommiga hawaiishorts? Allt detta för att få maximal njutning utav sommaren.

Jag och mina kamrater var taggade nu när sommaren äntligen var på besök. Som jag nämde får fåglarna visselfeber och blomman tycker det är nice med att gå i blom. Men vi, vi viste inte vad vi skulle göra. Redan tidigt på dagen hade vi bestämt att någonting skulle ske! Vi visste inte exakt vad vi var taggade för, men vi var det i alla fall. Efter en tids grubbel och skäggskrap om vad vi skulle göra av denna underbara dag så slog det oss, -som en vision uppenbarade sig den geniala idén, idén att besöka vår bortglömda grannby!

Golkas, som denna mytomspunne by så spektakulärt heter var och är en by som vi bara besökte "förr i tiden". På den gamla goda tiden då den som hade mest växlar på cykeln var kung. (Själv hade jag en blå Marvil K2 med 21 växlar.)

Vi hoppade raskt i min toyota från -91 och trampade foten söderut. Spänningen ökade allt efter vi närmade oss Golkas. När byskylten uppenbarade sig var stämningen på topp men denna spets utav eufori lade sig ganska snabbt! -Jag vet inte vad jag hade förväntat mej, men nu kändes byn död, en dam var ute och rastade sin hund, en farbror klippte sin lilla gräsmatta. Dessa saker räckte inte till för att stilla den nostalgi-feeling jag så ont ville känna.

Jag och grabbarna ville inte sörja så vi bestämde oss för att vika in till grillen i byn för att köpa en dubbelburgare med gurksallad. Burgaren satt perfekt i magsäcken, vi var inte längre sorgsna, vi var faktist rätt så nöjda med vår lilla sightseen. Efter besöket på grillen klev vi åter in i bilen och körde norrut, hemmåt.
Sensmoralen; en välstekt hamburgare tröstar den sorgsne samt vårdar den med hunger!

Kim Holm, femte Juni 2009

Frid är ett ord som ofta betingas med kristendomen. Hur många gånger har vi inte hört att; när du hittar Jesus så får du inre frid. Men hur går det då för den personen som inte tror på Jesus, fiskarna och Noa's feta yatch, men ändå vill få frid och inre lugn?

Jag vill påpeka att jag inte motarbetar kristendomen på något sätt. Mycket av det vi kan ta del av i bibeln är djupa sanningar och påståenden som säkerligen skulle leda till världsfred, och senare en himmel på denna jord. Exempelvis gyllene regeln ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Om alla individer på planeten Tellus följde detta påbud likt anorektiker bojkottar basföda så skulle det sannerligen leda till fred på jorden.

Väl prisat. Personligen så tror jag man finner denna mytomspunna frid genom att göra de saker som gagnar ens personliga utveckling samt för en framåt till de utsatta mål man har i sitt liv. Denna vackra hypotes kom jag underfund med för ett antal veckor sedan en sen men varm vårafton. Jag kände mej otroligt glad och lycklig, men visste egentligen inte varför? Jag hade varken vunnit på lotto, träffat en tight brud eller tittat på Debatt med Janne Josefsson. Hobbypsykolog som jag är så började jag analysera vad jag hade gjort denna dag - och då slog det mej! Hela dagen hade jag ägnat mig åt saker jag verkligen bryr mej om! Skoldagen hade varit givande, maten jag hade ätit denna dag var både god och nyttig, träningspasset hade förlöpt sig som det skulle samt att jag hade stärkt kontakten med ett par bekanta. Alla dessa små delmål byggde upp till den känsla jag infann mej i på kvällen.

Denna gång lirkade sig mitt budskap mot den seriösare kanten så jag vill slutligen väga upp och hävda att man inte skall ta livet för allvarligt, för ingen har väl kommit ur det levande?

Kim Holm, 10 Maj 2009