Passa på och bli en indian!
Så gjorde jag denna vecka! I tidningen läste jag att det varnades för höga ultra violetta värden. Perfekt - nu ska ja bli brun, tänkte jag.
Tidigare i veckan hade jag suttit ute i solen så gott som varje ledig stund. Antingen läsandes en bok eller på kommendering av min mor, för att jag måste leka med vår införskaffade kattunge. Birger som han heter, han verkar ha oändligt med energi. Evighetsmaskinen springer runt jämt och ständigt. Först brukar han sysselsätta sig med att döda mammas blommor i rabatten efter det gillar han att kötta på mina fötter. Hugger med sina små klor när man minst anar. Det skall börjas i tid säger de, men forsätter denhär hårbollen i samma stil så ser jag inget hopp för honom. Han pissade annars ner matsalen en morgon då jag åt min morgongröt och peppade mejsjälv att dra till jobbet. Plus i kanten liksom, eller ”livets krydda med finess” som Dogge så fint lägger det. Snacka om stressigt liv, men jag skall inte klaga. Blev senare bjuden till en sommarstuga ute i skärgården.
Jag och min vän Johan som skulle bila tillsammans packade i spartansk anda. Med sovsäck, öl och kött i baggen så skulle vi säkert klara oss hela natten vid skärgården med skinnet i behåll. Det var båtväg till sommarstugan, våra vänner mötte oss vid hamnen och eskorterade oss vidare. Det var riktigt mysigt, passligt folk, blå himmel och humorn på topp.
Vi gjorde väl inget märkvärdigt vid sommarstugan. Solade mest av tiden, då vi inte solade åt vi vårt kött, drack vårt öl samt sov i sovsäck. Det gick enligt planen helt enkelt. Dagen därpå sade folket till mej att jag såg rätt så röd ut. Jag gav dem ingen Sherlock Holmes guldstjärna. Jag hade med vett och vilja solat utan diverse solkräm. Ingen fara, sa jag, jag blir alltid röd förrän jag blir brun. I min filosofi är den röda färgen en mellanfas till brun och fin sommarhy.
Väl hemma kunde jag jämföra min ”fina sommarhy” med min bror. Jag var röd som en kräfta och ont gjorde det i knäskålar och axlar. Till och med att sova var en utmaning. Var gång jag svängde mej kändes det som om någon arg typ bitchslappade mina axlar. Börjar starkt grubbla om lille Birger har anammat samma filosofi som mej, det vill säga idiotfilosofin.
Hoppas jag inte får cancer och dör.
Kim Holm, 30 Juni 2009
Tidigare i veckan hade jag suttit ute i solen så gott som varje ledig stund. Antingen läsandes en bok eller på kommendering av min mor, för att jag måste leka med vår införskaffade kattunge. Birger som han heter, han verkar ha oändligt med energi. Evighetsmaskinen springer runt jämt och ständigt. Först brukar han sysselsätta sig med att döda mammas blommor i rabatten efter det gillar han att kötta på mina fötter. Hugger med sina små klor när man minst anar. Det skall börjas i tid säger de, men forsätter denhär hårbollen i samma stil så ser jag inget hopp för honom. Han pissade annars ner matsalen en morgon då jag åt min morgongröt och peppade mejsjälv att dra till jobbet. Plus i kanten liksom, eller ”livets krydda med finess” som Dogge så fint lägger det. Snacka om stressigt liv, men jag skall inte klaga. Blev senare bjuden till en sommarstuga ute i skärgården.
Jag och min vän Johan som skulle bila tillsammans packade i spartansk anda. Med sovsäck, öl och kött i baggen så skulle vi säkert klara oss hela natten vid skärgården med skinnet i behåll. Det var båtväg till sommarstugan, våra vänner mötte oss vid hamnen och eskorterade oss vidare. Det var riktigt mysigt, passligt folk, blå himmel och humorn på topp.
Vi gjorde väl inget märkvärdigt vid sommarstugan. Solade mest av tiden, då vi inte solade åt vi vårt kött, drack vårt öl samt sov i sovsäck. Det gick enligt planen helt enkelt. Dagen därpå sade folket till mej att jag såg rätt så röd ut. Jag gav dem ingen Sherlock Holmes guldstjärna. Jag hade med vett och vilja solat utan diverse solkräm. Ingen fara, sa jag, jag blir alltid röd förrän jag blir brun. I min filosofi är den röda färgen en mellanfas till brun och fin sommarhy.
Väl hemma kunde jag jämföra min ”fina sommarhy” med min bror. Jag var röd som en kräfta och ont gjorde det i knäskålar och axlar. Till och med att sova var en utmaning. Var gång jag svängde mej kändes det som om någon arg typ bitchslappade mina axlar. Börjar starkt grubbla om lille Birger har anammat samma filosofi som mej, det vill säga idiotfilosofin.
Hoppas jag inte får cancer och dör.
Kim Holm, 30 Juni 2009
Kommentarer
Trackback