Rösta på mej, jag tycker om popcorn!
Politik har inga gränser nuförtiden. Det började med att Feministiskt initiativ bokstavligen brände upp 100 000kr, sedan kommer Vänsterpartiet och uppmanar det svenska folket att införskaffa bröstpumpar. Nu i dagens Uppsala Nya Tidning (14.9.2010) kan vi läsa vad en lokal centerpartist går till val på. Hon bryter ny mark inom Kalle-Anka politiken och kåras automatiskt till general över denna genre.
Om jag säger centerpartiet, vad säger ni då? Personligen börjar jag tänka på ett gäng glada bönder som vill odla ekologiskt och bara njuta av livet. En rätt så romantiserad syn det vill säga. Som jordbrukarson kan jag inte göra annat än känna sympati för dem. Partiet grundades 1913 med namnet Bondeförbundet och med bönder som den självklara utgångspunkten. De var huvudsakligen konservativa, sparsamma, landsbygdsinriktade och skeptiska mot utopier. Men nu cirka hundra år senare har partiet evolverat och tydligt gått en helt annan väg.
Annette Stavenow Mansnérus heter centerpartisten jag talar om och så här lyder hennes valannons: “Skit i parkerna! Det ska vi inte ha. Vi behöver hundrastgårdar i innerstan. Jag jobbar för det.” Det må låta som en text skriven av musikern Björn Rosenström, men tyvärr är det inte så. Fick Mansnérus bestämma skulle det bli hundrastgårdar i innerstan minsann. Visst är det viktigt att tamdjur mår bra, men är det verkligen för jobbigt att gå några minuter från stadskärnan till närmsta grönområde för att låta hunden leka där? Tydligen inte, hon går till val med en hundrastgård som största orsak att rösta på henne. Jag blir mörkrädd när man läser att denna frågar är vilken hon köper annonspengar för. Förvisso, någon skall alltid vara värst. Jag blir ej heller förvånad om en mer slumpartad fråga kommer upp och puffar ner Mansnérus från första platsen.
Politik är demokrati och vi kan inte göra annat än att vänta och se om detta ger henne en plats i riksdagen. Det är bara att bita i det sura äpplet och se om stora troget blir en damphage för hundar.
Kim Holm, 14 september 2010
Om jag säger centerpartiet, vad säger ni då? Personligen börjar jag tänka på ett gäng glada bönder som vill odla ekologiskt och bara njuta av livet. En rätt så romantiserad syn det vill säga. Som jordbrukarson kan jag inte göra annat än känna sympati för dem. Partiet grundades 1913 med namnet Bondeförbundet och med bönder som den självklara utgångspunkten. De var huvudsakligen konservativa, sparsamma, landsbygdsinriktade och skeptiska mot utopier. Men nu cirka hundra år senare har partiet evolverat och tydligt gått en helt annan väg.
Annette Stavenow Mansnérus heter centerpartisten jag talar om och så här lyder hennes valannons: “Skit i parkerna! Det ska vi inte ha. Vi behöver hundrastgårdar i innerstan. Jag jobbar för det.” Det må låta som en text skriven av musikern Björn Rosenström, men tyvärr är det inte så. Fick Mansnérus bestämma skulle det bli hundrastgårdar i innerstan minsann. Visst är det viktigt att tamdjur mår bra, men är det verkligen för jobbigt att gå några minuter från stadskärnan till närmsta grönområde för att låta hunden leka där? Tydligen inte, hon går till val med en hundrastgård som största orsak att rösta på henne. Jag blir mörkrädd när man läser att denna frågar är vilken hon köper annonspengar för. Förvisso, någon skall alltid vara värst. Jag blir ej heller förvånad om en mer slumpartad fråga kommer upp och puffar ner Mansnérus från första platsen.
Politik är demokrati och vi kan inte göra annat än att vänta och se om detta ger henne en plats i riksdagen. Det är bara att bita i det sura äpplet och se om stora troget blir en damphage för hundar.
Kim Holm, 14 september 2010
Stanna upp
Hur många av er går, cyklar eller kör bil samma väg till jobbet varje dag året runt? Hur många av er har lagt märke till den ensamma lyktstolpen vid korsningen, eller den trasiga bänken vid gångvägen, eller den hemmagjorda ”lekande barn-skylten” när du ska korsa ett bostadskvarter? Hur många av er har stannat upp en extra sekund och verkligen känt in din omgivning?
I dagens samhälle går allting i hög fart och man ska hinna med det ena och det andra och alltid ska man stressa hit och dit för att sedan komma hem och fortsätta stessa för man ska laga mat, städa, diska och ta hand om allt annat innan nästa dag börjar. Och därimellan ska man även hinna sova 8 timmar, om man har tur.
Fler och fler barn blir diagnostiserade med diverse bokstavskombinationer, och vissa forskare menar på att det är genetiskt och andra inte. Jag tror däremot att det handlar om all stress vi har runt omkring oss. Gravida kvinnor springer runt på stan tills vattnet går, de jobbar tills de inte kan ta sig upp från kontorsstolen utan hjälp och väl där hemma kan de inte vara still en sekund för då ska allt vara fixat innan bebisen kommer ut. Och väl när bebisen är ute ska det flängas fram och tillbaka och träffas vänner och bekanta så alla kan beundra lilla knyttet. Och fort som tusan ska bebisen lära sig att krypa, sedan ska den lära sig att gå, och skulle det mot förmodan gå lite för länge innan bebisen säger ”mamma”, ”pappa” så har föräldrarna halvvägs gått igenom en känslomässig kollaps för att deras bebis inte är smartare än grannens. Redan i årskurs ett ska barnet börja sporta och bli bäst, och inte nog med det ska barnet få bäst omdöme i alla ämnen. I tonåren exponeras barnen av bilder och filmer på hur de ska se ut och bete sig. Nyttig mat, träna, topp betyg, många kompisar, extra jobb, hjälpa till hemma.. listan kan göras lång. Sen i vuxen ålder går de in i väggen, eller får medicin mot sin bokstavskombination.
Allt detta tävlande mot varandra, att vi ska vara bättre än alla andra; ”jag ska vara nyttigast, jag ska ha det bästa jobbet, jag ska, jag ska, jag ska” skapar bara mer stress i det redan sönderstressade samhälle vi lever i. Därför frågar jag er om ni har lagt märke till de små sakerna runt omkring, som lyktstolpen, den trasiga bänken, den hemmagjorda skylten. Har ni inte det kanske ni ska stanna upp en minut varje dag och fråga er själva om det är värt att missa det fina som finns att se.
Charlotte Bergsten 2010-09-02
I dagens samhälle går allting i hög fart och man ska hinna med det ena och det andra och alltid ska man stressa hit och dit för att sedan komma hem och fortsätta stessa för man ska laga mat, städa, diska och ta hand om allt annat innan nästa dag börjar. Och därimellan ska man även hinna sova 8 timmar, om man har tur.
Fler och fler barn blir diagnostiserade med diverse bokstavskombinationer, och vissa forskare menar på att det är genetiskt och andra inte. Jag tror däremot att det handlar om all stress vi har runt omkring oss. Gravida kvinnor springer runt på stan tills vattnet går, de jobbar tills de inte kan ta sig upp från kontorsstolen utan hjälp och väl där hemma kan de inte vara still en sekund för då ska allt vara fixat innan bebisen kommer ut. Och väl när bebisen är ute ska det flängas fram och tillbaka och träffas vänner och bekanta så alla kan beundra lilla knyttet. Och fort som tusan ska bebisen lära sig att krypa, sedan ska den lära sig att gå, och skulle det mot förmodan gå lite för länge innan bebisen säger ”mamma”, ”pappa” så har föräldrarna halvvägs gått igenom en känslomässig kollaps för att deras bebis inte är smartare än grannens. Redan i årskurs ett ska barnet börja sporta och bli bäst, och inte nog med det ska barnet få bäst omdöme i alla ämnen. I tonåren exponeras barnen av bilder och filmer på hur de ska se ut och bete sig. Nyttig mat, träna, topp betyg, många kompisar, extra jobb, hjälpa till hemma.. listan kan göras lång. Sen i vuxen ålder går de in i väggen, eller får medicin mot sin bokstavskombination.
Allt detta tävlande mot varandra, att vi ska vara bättre än alla andra; ”jag ska vara nyttigast, jag ska ha det bästa jobbet, jag ska, jag ska, jag ska” skapar bara mer stress i det redan sönderstressade samhälle vi lever i. Därför frågar jag er om ni har lagt märke till de små sakerna runt omkring, som lyktstolpen, den trasiga bänken, den hemmagjorda skylten. Har ni inte det kanske ni ska stanna upp en minut varje dag och fråga er själva om det är värt att missa det fina som finns att se.
Charlotte Bergsten 2010-09-02