Människans lika värde
Igår kväll, försjunken i vardagsrumssoffan, såg jag ett avsnitt av den legendariska dokumentärserien "I en annan del av Köping". För er utan allmänbildning så handlar denna serie om ett gruppboende för utvecklingsstörda och hur deras vardag ser ut. I avsnittet var Tobbe, en i boendet, ute på stan för att köpa sig ett nytt armbandsur eftersom han hade badat sönder sin förra klocka. Micke, Tobbes kompis var också med och tillsammans styrde de in i en klockbutik.
Efter en tids spekulation inne i butiken bestämde sig Tobbe för att köpa en svart klocka. Efter det fick de välja vilket slags armband de skulle ha till uret. Försäljaren öppnar en ask och blottar dess innehåll. I samma veva utbrister Micke; "titta Tobbe! Vi tar den i guld!" Varpå Tobbe snabbt svarar; "Visst fan ska vi ha guld!" Sagt och gjort de köpte en svart klocka med ett guld armband. Efter Tobbes och Mickes reaktion till guldarmbandet sattes min hjärna i obalans. Jag tänkte ärligt och spontant att vad i hela fridens namn skall en mentalt handikappad person med ett guldarmband? De som inte minns hur gamla de är borde väl inte bry sig desto mera om de har ett guldarmband eller ett i plast. Dessa människor vet väl ändå inte innebörden med ett värdeföremål?
Genast efter denna tanke virvlat igenom mej så bubblade min inre moraltant upp och fortsatte tankekedjan åt mej. Hon anmärkte hur fel och ignorant min åsikt var. Fastän min och Tobbes IQ är på olika nivå så är han ändå lika mycket människa som mej och har därmed lika stor rätt att bära guldarmband. Om jag ifrågasätter att de inte kan uppskatta dyra föremål så skall även jag ifrågasätta mej själv. Har jag behörighet att bära guldsmycken så har även alla andra det.
Min moraltant hade helt rätt, men var skall vi dra gränsen? Eller skall vi dra någon överhuvudtaget? Får en fem åring regelrätt bära guldsmycken? Får tiggare utanför Siwa bära dyra ringar? Ja, jag vill inte uttala mej mera i hopp om att slippa få återbesök av moraltanten. Men något gott förde hon ändå med sig. När hon tog mina tankar till debatt blev jag medveten om min negativa inställning till utvecklingsstörda och guldarmband. I och med det så kanske jag lättare kan jobba bort dem och i slutändan kunna se vidare på dokumentärserien utan att ifrågasätta vad Tobbes väljer i livet.
Kim Holm, 9 augusti 2010
Efter en tids spekulation inne i butiken bestämde sig Tobbe för att köpa en svart klocka. Efter det fick de välja vilket slags armband de skulle ha till uret. Försäljaren öppnar en ask och blottar dess innehåll. I samma veva utbrister Micke; "titta Tobbe! Vi tar den i guld!" Varpå Tobbe snabbt svarar; "Visst fan ska vi ha guld!" Sagt och gjort de köpte en svart klocka med ett guld armband. Efter Tobbes och Mickes reaktion till guldarmbandet sattes min hjärna i obalans. Jag tänkte ärligt och spontant att vad i hela fridens namn skall en mentalt handikappad person med ett guldarmband? De som inte minns hur gamla de är borde väl inte bry sig desto mera om de har ett guldarmband eller ett i plast. Dessa människor vet väl ändå inte innebörden med ett värdeföremål?
Genast efter denna tanke virvlat igenom mej så bubblade min inre moraltant upp och fortsatte tankekedjan åt mej. Hon anmärkte hur fel och ignorant min åsikt var. Fastän min och Tobbes IQ är på olika nivå så är han ändå lika mycket människa som mej och har därmed lika stor rätt att bära guldarmband. Om jag ifrågasätter att de inte kan uppskatta dyra föremål så skall även jag ifrågasätta mej själv. Har jag behörighet att bära guldsmycken så har även alla andra det.
Min moraltant hade helt rätt, men var skall vi dra gränsen? Eller skall vi dra någon överhuvudtaget? Får en fem åring regelrätt bära guldsmycken? Får tiggare utanför Siwa bära dyra ringar? Ja, jag vill inte uttala mej mera i hopp om att slippa få återbesök av moraltanten. Men något gott förde hon ändå med sig. När hon tog mina tankar till debatt blev jag medveten om min negativa inställning till utvecklingsstörda och guldarmband. I och med det så kanske jag lättare kan jobba bort dem och i slutändan kunna se vidare på dokumentärserien utan att ifrågasätta vad Tobbes väljer i livet.
Kim Holm, 9 augusti 2010
Kommentarer
Trackback