Finlandssvenskarna är precis som engelsmännen för skottarna, tutsierna för hutuer, ett herrefolk. Vi finlandssvenskar har den svenska skönheten samt den finska klipskheten, vi är det bästa av två världar. P.S. Ni som inte är finlandssvenskar, det kan mycket väl hända att jag är ironisk nu... Eller är jag? Du bestämmer om det jag säger stämmer eller ej. Bara du kan bestämma om mina romantiserade försköningar är sanna. Men ändå, dessa tankar hade jag när jag flyttade till Sverige. Då jag flyttade hade jag en stereotypisk bild av den vanliga svensken, denne är snäll, blond och lätt korkad.

De första veckorna i det förlovade landet så stärktes denna hypotes gång på gång. Det som jag främst störde mej på och ifrågasatte var att oförlåtligt många inte ens var medvetna om finlandssvenskarnas existens. Jag tycker det hör till allmänbildningen att veta hur ens språk är utbrett. Detta ledde till att jag en vacker dag höll en spontan föreläsning då vi lunchade. Jag rabblade upp fakta hur det kom sig att sex procent av Finlands befolkning hade svenska som modersmål, spred det glada budskapet om vår existens. Folk undrade; ”Hur kommer det sig att du talar svenska, fast du inte bott i Sverige tidigare?” Jag kontrade och drog liknelser med Spanien där baskierna håller låda, de bor i Spanien fast de inte har spanska som modersmål. Sorgligt nog behandlade jag församlingen som ett gäng dagisbarn, artikulerade tydligt, inlevelsefulla gester och så vidare. Tror ni det lyckades? Till viss mån, jag skall inte dra alla över en kam, svenskar är överlag helt smarta. För vissa kopplade det kanske inte, men för andra gick faktiskt hissen hela vägen upp.

Kom att tänka på en fin episod som utspelade dagarna efter min predika. Jag snackade med min kursare som var från Bulgarien, hon hade bott i Sverige tre år. Snackade riktig bra svenska, men hon hade jobbat hårt för att blir så bra som hon nu var. Hon visste även att jag var från Finland, men levde i illusionen att alla finländare talar finska. Henne ids jag inte klaga på för jag vet själv inte om det finns några minoriteter i Bulgarien. Nåväl, efter att hon upplyst mej att hon bott tre år i Sverige så frågade hon hur länge jag hade bott här. Det var min första termin så jag sade, ”Två veckor typ.” Därefter blev hennes haka i besittning av gravitationen, ögonen växte och hon yttrade: ”Och kan svenska så bra!?”

Jumalauta, here we go again... Jag orkade inte förklara så jag spelade med och sade; ”äsch, två veckor är väl en tid, jag är bra på språk.”

Kim Holm, 13 november 2009