Vaccinet för svininfluensan är här - go crazy.
Denna vecka nådde vaccinet min studiestad. Hälsostationer och institutioner runt om i staden öppnade upp för att kunna vaccinera så många som möjligt. Bra med vaccin tänkte jag, inget mer med det, trodde inte det skulle vara en så stor nyhet.
Redan första dagen då hälsostationerna öppnade dörrarna hade jag vägarna förbi vaccinationsbyrån. Jag gick lugnt mot byrån, det kom snöaktigta saker från himlen, det var en helt soft dag. Jag visualiserade för mejsjälv; nu kommer jag få sitta i ett mysigt vänterum, bläddra igenom en Allers från 2007 och bara chilla i de halvnya lädersofforna med metallben. Exakt som när man väntar på att besöka tandläkaren. Istället för att skrapa tandsten så skulle jag bara få ett litet stick, kanske också ett trendigt Kalle-Anka plåster, känna mej lite nyttig, sedan gå hem och leva vidare.
Men så var inte fallet, min romantiserade illusion sprack direkt jag såg ingången till vaccinationsbyrån. Om jag tagit en bild hade jag döpt den till ”damp och hysteri”. Mammor stod med sina barnvagnar och täckte så mycket de kunde, pappor tog plats för att fösa in sina avkommor. Studenter, som skulle vaccineras gratis, flödade över här och där.
Optimist som jag var så trängde jag mej in för att se hur man anmälde sig. Man skulle börja med att ta en kölapp, men automaten man skulle ta lappen ur var sönder och tom. Jag spejade runt en stund och fick ögonkontakt med en random pappa. Han upplyste mej informativt att vaccinet var slut, han sade det inte på ett normalt shysst sätt utan på ett du-är-fet-ful-och-luktar-sätt. Okej tänkte jag, forsätt vara sur du så går jag hem och fixar käk istället. Det är en dag imorgon också, nya tillfällen att få sig sitt vaccin.
Den dagen kom. Det var föreläsning och folk i klassen berättade om sina upplevelser, vilken arm de blev stickna i, om det tog ont, vad bieffekterna var. Vaccinet var ett hett samtalsämne. Folk snackade om det hela dagen, kunde inte tro att en gemensam nämnare kunde väcka så mycket diskussion. Det sades även att det var tre timmars kö till stationerna. Tre timmar! Varför denna stress tänkte jag. Ännu har bara tre personer dött i sverige och endast ett dödsfall i finland. Jag må vara dum när jag säger följande, men svininfluensan känns överskattad.
Kim Holm, 5 november 2009
Redan första dagen då hälsostationerna öppnade dörrarna hade jag vägarna förbi vaccinationsbyrån. Jag gick lugnt mot byrån, det kom snöaktigta saker från himlen, det var en helt soft dag. Jag visualiserade för mejsjälv; nu kommer jag få sitta i ett mysigt vänterum, bläddra igenom en Allers från 2007 och bara chilla i de halvnya lädersofforna med metallben. Exakt som när man väntar på att besöka tandläkaren. Istället för att skrapa tandsten så skulle jag bara få ett litet stick, kanske också ett trendigt Kalle-Anka plåster, känna mej lite nyttig, sedan gå hem och leva vidare.
Men så var inte fallet, min romantiserade illusion sprack direkt jag såg ingången till vaccinationsbyrån. Om jag tagit en bild hade jag döpt den till ”damp och hysteri”. Mammor stod med sina barnvagnar och täckte så mycket de kunde, pappor tog plats för att fösa in sina avkommor. Studenter, som skulle vaccineras gratis, flödade över här och där.
Optimist som jag var så trängde jag mej in för att se hur man anmälde sig. Man skulle börja med att ta en kölapp, men automaten man skulle ta lappen ur var sönder och tom. Jag spejade runt en stund och fick ögonkontakt med en random pappa. Han upplyste mej informativt att vaccinet var slut, han sade det inte på ett normalt shysst sätt utan på ett du-är-fet-ful-och-luktar-sätt. Okej tänkte jag, forsätt vara sur du så går jag hem och fixar käk istället. Det är en dag imorgon också, nya tillfällen att få sig sitt vaccin.
Den dagen kom. Det var föreläsning och folk i klassen berättade om sina upplevelser, vilken arm de blev stickna i, om det tog ont, vad bieffekterna var. Vaccinet var ett hett samtalsämne. Folk snackade om det hela dagen, kunde inte tro att en gemensam nämnare kunde väcka så mycket diskussion. Det sades även att det var tre timmars kö till stationerna. Tre timmar! Varför denna stress tänkte jag. Ännu har bara tre personer dött i sverige och endast ett dödsfall i finland. Jag må vara dum när jag säger följande, men svininfluensan känns överskattad.
Kim Holm, 5 november 2009
Kommentarer
Trackback