Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det är svårt att säga nej på rätt sätt. Skall man säga på skarpen direkt så personen inte vågar fortsätta, eller skall man undvika dem helt och hållet? Idag var en sån dag då jag verkligen fick träna mej i konsten att säga nej.

En skön eftermiddag var jag på promenad i staden. Sommarsolen brassade och mycket folk var i rörelse. Ute på stan var jag inte ensam, där fanns även olika fältförsäljare och allmänt löst folk som ville ha ens pengar. I ögonvrån ser jag hur en telefonförsäljare närmar sig. Jag köper att de försöker sälja sina varor, men när de inte vet att "nej tack" betyder nej tack så är någonting fel.

Efter telefonförsäljaren kom en kvinna fram till mej och tyckte att jag skulle byta elbolag. Elbolag, jag skulle inte kunna bry mej mindre, tänkte jag och svarade kvicktänkt att jag bor i studentkorridor och därmed inte har något att säga till om när det gäller el-abonnemang. "Ha en bra dag" svarade hon. Likt finska försäljare svarar när man upplyser dem att man talar svenska.

Tredje personen var en tjej som frågade mej om jag "visste någonting om mänskliga rättigheter". Hon hade en pärm som lyste 'rädda barnen och bli fadder' om sig. Rent logiskt så uppsöker man en organisation om man vill stöda dem, att bli ryckt i ärmen och påpressad ett fadderbarn borde inte funka. Jag faller inte för det i alla fall. Har jag då ingen skam i kroppen? Barn svälter och dör medan jag lämnar mat på tallriken. Jag vet inte, skulle jag sponsrat fadderbarnet och i samma veva öppnat ett nytt el- och telefonabonnemang? Nja, kanske inte. Jag tror ännu på den filosofin att vill man köpa någonting så handlar man aktivt för att köpa det som köpas skall.

Efter pärm-tjejen började mitt mått bli rågat. Det tar på att gång på gång säga nej och därefter känna sig illa till mods. Om man inte vill känna sig illa till mods så kan man hitta på ursäkter och undanflykter till att inte ge dem ens pengar. Väl längre fram på gågatan ser jag en dragspelsmusikant som spelar en melankolisk melodi. Dum som jag är så fångar jag dennes ögonkontakt varpå musikanten säger hej och nickar ner mot sin kopp. Onej, nu får det räcka, man har hört historier om hur rumänska maffian ligger bakom detta. Musikanten drar in några slantar sedan tar maffian hälften. Tack men nej tack, jag måste verkligen bli bättre på att undvika folk som vill ha mina pengar så jag inte behöver tacka nej hela tiden!

Kim Holm, 6 juli 2010