“Klappa händerna när du är riktigt glad.” Visan vi alla har sjungit. Denna lättsjungna barnvisa lär oss i ett tidigt skede att föra oljud med händerna är någonting uppskattat och bra. Vem var då personen som för första gången klappade händer? Och hur har detta beteende betingats till att representera uppskattning och gillande?

Många världsomvälvande funderingar har jag grubblat över, men detta med applåder och hur det uppstod finner jag inget svar på. Jag tycker om att ifrågasätta sociala beteenden, jag vill ifrågasätta varför man gör de saker man så automatisk gör, och jag uppmanar er själva att göra det. Det är naturligt att klappa händer, men varför är det naturligt? Jo, för vi är lärda/hjärntvättade (använd det ord ni behagar) att det är så man skall göra. Men är det verkligen vettigt att göra så?

Tänk er in i följande scenario; ni sitter och lyssnar på en stråkorkester som spelar lugn och fridfull klassisk musik. Man hör vackra toner från fiolen, man följer dirigentens lätta slag med pinnen. Efter en tids ljuv musik så avslutas stycket med en passande ton i dur. Hur skall man då som person i publiken visa sin uppskattning? Det simpla logiska är att man skulle säga tack, muntligen tacka för den fina musiken. Men detta är inte socialt accepterat i vår kultur. Skulle jag säga tack, sedan resa mig och gå, då skulle jag sannerligen få långa blickar efter mej. Att blunda då? För att visa att man ännu njuter utav den vackra sessionen. Skulle det funka? Kanske bättre än att säga tack. Inte lika ögonfångande men ändå inte riktigt accepterat. Som ni alla vet så är vi lärda att när orkestern tystnat så ska vi börja klappa händer, det vill säga utstöta ljud med av våra händer.

I ett forum på hemsidan familjeliv.se, kan vi läsa en tråd skapad av en orolig mamma;

“När kunder era barn klappa händerna? Jag tycker att alla barn runt omkring oss kan det, förutom min son, han knyter bara ihop händerna när vi skall klappa. Han är snart 9 månader!”

Enligt denna tråd kan man dra slutsatsen att om man inte lär sig klappa händer så då är det någonting fel på en.Vad tycker du? Skall vi tycka synd om mamma och hennes “handikappade” son? Det ända vi kan göra är att hoppas att gossen klarar sig i livet...

Kim Holm, 31 oktober 2009