Här i veckan var jag på sittning med psykologstuderande och frikursare. En gemytligt tillställning i Smålands nations festsal, bara stenkastet från domkyrkan. Vi var utklädda enligt temat “who's been good who's been bad?” Jag hade på mej en lång röd polotröja utan krage, en fastklistrade lapp med sifferkombinationen 176-716 på brösten (skulle föreställa björnligan från Kalle-Anka).

Det skulle bjudas på en trerätters. Förrätten var ett ljust bröd med en fin ost på, jag tror den var fin för jag kunde inte uttala dess namn. I vilket fall smakade den lyxigt. Till huvudrätt fick vi klassikern, kalvkött, ris, några ensamma bönor och en pampig sås, även den, med respektingivande namn. Slutligen fick vi mumsa i oss expresso chokladkaka. Min bordsdam gillade ej kaffesmaken så jag fick hennes bit, glädje infann sig i mitt hjärta.
Kunde inte bli mycket bättre på detta kalas. Under middagen blev det sporadiska pauser, vi sjöng visor, lekte korta lekar och ibland höll någon filur tacktal. Jag vet inte vad han tackade för, vi hade ju pungat ut cash för den här middagen.

Nåväl allt förlöpte i sin ordning tills en av arrangörerna reste sig och introducerade en stående lek som skulle vara med oss hela kvällen. Leken var i form av brott och straff. Man fick ertappa sin vän för ett brott, och därefter måste personen utföra ett straff. Bra tänkt, tyckte jag och stämde in i den gemensamma applåden. Det var en riktigt rolig lek, en kille hade som straff att dansa små grodorna för alla hundrafemtio närvarande, jag skrattade högt. Tiden gick, jag var inne på chokladkaka nummer två, men mitt i euforin uppenbarade sig en gestalt framför mej. Hon gav mej en vit liten papperslapp. Jag hann knappt reagera förrän hon var borta. Jag hade fått ett straff, men vad hade jag gjort för brott?

På lappen kunde jag utläsa följande, Kim Holm har ertappats för att ignorera sin bordsdam. Say what? Tänkte jag. Min bordsdam hade bjudit på chokladkaka och allt. Plus att jag hade varit vänlig, social och hela konkarongen. Jag fattade noll. En nisse upplyste mej om att man har sin bordsdam till vänster. Shit, jag hade tydligen haft fel bordsdam hela kvällen. Men vad kan man göra? Bara att läsa vidare och se vad straffet var; “Kim skall hålla en finsk snapsvisa för alla.” Dubbelt understrykt på ordet alla. Den sociala-fobin tog mej i besittning. Jag kan ingen finsk snapsvisa? Jag är lika svensk som dessa studenter, uppväxt med Björnes magasin och Kalles kaviar. Okej då, det ända rätta var bara att klinga i vinglaset och börja leverera. Stog upp, fattade tag i dessertskeden och slog i vinglaset. Krasch! Glaset gick söndert. Härlig inledning tyckte försämlingen, skratt och applåder ombytt med varandra. Dethär skall jag då inte berätta för mina barnbarn tänkte jag medans jag hällde över vinet till kaffekoppen och greppade istället tag i min punsch.

Jag marcherade så stabilt jag kunde upp till scen, ursäktade för min existens och berättade sedan för folket varför jag ställt mej där. Folk skrattade och buade efter att de hört orsaken till mitt straff. Men jag kunde ännu ingen finsk snapsvisa. Det blev till att improvisera, det var trots allt en församling med rikssvenskar jag har framför mej. “Yksi, kaksi, kolme, nyt!” ropade jag. De svenska härmade efter så gott de kunde. Jag höjde glaset och tog en sipp utav min punsch. När punschen virvlade ner så tänkte jag; Jag får ta det lungt med dessertskedar en tid framöver nu.

Kim Holm, 4 oktober 2010