Det är alltid lika spännande att se en TV-kändis på riktigt. På något sätt hör de inte hemma i den verkliga världen och när man väl stöter på en så tar det en stund för ens huvud att koppla om och inse att man inte tittar på TV.

Jag har alltid varit fascinerad av dessa kändisar. Allt från Arne Hegerfors till Lars Ohly. Jag kan inte sätta fingret på varför, det bara är så. Jag minns min första kändis jag såg med egna ögon. Det var Markoolio när han uppträdde vid Kvevlax UF.

På den tiden var Markoolio gud, han regerade musikscenen med sin humor och sina rappa rim. Detta möte med Markoolio var även första gången jag var på en konsert, så det blev mycket av det goda. Har vaga minnen utav hela eventet, men jag var i alla fall så pass liten att lördagsgodis och burkpantning var viktiga punkter i vardagen. Det var även på den tiden man fann nöje med idiotiska åtagande. Vid Kvevlax UF hittade jag och mina vänner en gigantisk högtalare intill scenen som vi imponerades av och utmanade varandra om vem som vågade ha örat intill den längst tid. Kvällen var perfekt. Detta lilla nöje förde oss sakta i extas.

Markoolio röjde på scen med dunder och brak. Han körde sina hits, därav den nyaste dängan Millennium två. Fina tjejer dansade koreografiskt och Marko hoppade vilt runt. Han var iklädd det som utmärkte honom på den tiden; gula solglasögon och stora skjortor. Denna afton var perfekt; Markoolio på scen, godis i munnen och tillsammans med goda vänner huvuden inuti en 120 decibels högtalare. Vi levde i nuet och trodde allt var möjligt, men detta var bara början av vad som komma skulle.

Konserten började lida mot sitt slut och Markoolio lade i ännu en växel för att avsluta som den kung han var. Det smittade av sig på publiken, jag och mina hörselskadade vänner fick damp, det var så tufft. Men mitt i röjet flyger Markoolios gula solglasögon av och i samma veva avrundas låten, han springer av scenen tillsammans med danstjejerna UTAN sina solglasögon!

Markoolios största kännetecken (solglasögonen) låg bara några meter ifrån mej! Det var som ett kall, glasögonen skrek mitt namn. Ingen tvekan här inte, ung och dum med hjärtat fyllt och hjärnan tom så drog jag upp mej själv på scenen. Lite folkvett hade jag ändå, finländsk och blyg som jag var så ville jag inte göra allt för mycket väsen av mej. Jag vågade inte stiga upp och gå till glasögonen utan kravlade mej sakta framåt. Som om ingen skulle ha sett den rundlagde 10-åringen krypa på scen? Nåväl, jag drar till mej de åtråvärda solglasögonen och glider smidigt ner till publiken igen. Ena bågen hade gått sönder av smällen, så glasögonen satt snett och var i princip oanvändbara. Men vem brydde sig? Inte jag inte. Tinnitus i öronen, sockerbeläggning på tänderna och söndriga brillor på näsan, det var allt som behövdes för att göra detta barn glatt!

Kim Holm, 24 februari 2010